Ska försöka mig på en summering av musikåret som det låtit i mitt hem och mina hörlurar. Jag tror det blir 30 album, som jag kommer att dela in i fem kategorier; En God Kompis, Hedersomnämnande, Brons, Silver och Guld. Inom respektive kategori saknas inbördes ordning. Det finns förståss många bra album som hamnar utanför listan den här gången. Men de stoltserar säkert med en fin placering på nån annan mera prestigefylld lista istället. Finns några videolänkar att klicka på också.
EN GOD KOMPIS – Plats 22-30
Black Marble – A different arrangement
Vi har Joy Division att tacka för Brooklyns Black Marble. De håller till i en Manchesterdoftande källare där ekot av Ian Curtis kan studsa mellan väggarna i hundra år.. De andas samma vinterånga av ödslig kyla och trummorna pisksnärtas agande men kärleksfullt. Chris Stewart och Ty Kube är två sovrumsproducenter som skapat minimalistisk synth post-punk magi. Åh dessa avslappnade barytonsångare med till nihilism gränsande laissez faire-attityd.
Favoriter:
Cruel summer
A great design
Static
Eight And A Half – Eight and a Half
Jag smyger in superlativet supergrupp i beskrivningen av Torontos Eight And A Half. Trummisen Justin Beroff härstammar från Broken Social Scene medan Liam O’Neil och Dave Hamelin tidigare spelat i The Stills. Här blandas analoga synthar med Peroffs electro-akustiska trummor och Hamelins sköra, höga mot träden spejande sång. Kanske lever jag kvar lite i en tid då Postal Service revolutionerade ljudbilden och Death Cab for Cutie ännu var intressanta.
Favoriter:
Took a train to India
Go ego
Ghost Beach – Modern tongues (EP)
Somrigt, slamrigt, sprakande som snabbt förvandlar spökstaden till en dansande folkfest. Josh Ocean och Eric ”Doc” Mendelsohns glada Ep är en saftig tugga tropiska frukter på en genomskinlig badmadrass.
Favorit:
Miracle
Glen Hansard – Rhythm and repose
Glen Hansard är trots sin världsvida berömmelse paradoxalt nog rätt okänd. Han vann en Oscar för musiken i filmen Once och spelade gitarr redan i The Commitments. Men Rhythm And Repose är ändå hans första soloalbum. Jag har burit med mej Hansard i fickan genom oktober-stormarna och november-regnet. Hans röst har blivit mer lik Cat Stevens och vem kan väl ha något emot den utvecklingskurvan. Skivan är producerad av Thomas Bartlett eller Doveman som han också kallas. Doveman har även spelat tillsammans med bland andra The National, Anthony & The Johnsons och Martha Wainwright. Inte så tokiga facebook-kompisar. Hälften av Bruce Springsteens nuvarande blåssektion blåser även de vind i Hansards segel. Leonard Cohen drar tacksamt på smilbanden som stod han åter i hissen på Chelsea Hotel. Det här är vackert. Det här är sorgligt. Den smärta Glen skriker ur sig fyra minuter in i låten får fåglarna att lyfta från grenarna utanför mitt fönster för att istället sätta sig på fönsterbrädet och undra vem det är som gråter därinne. Tåget i Talking with the wolves tuffar tryggt fram på sin räls, med Hansard fortfarande mässande från hjärtat, med hjärtat, om hjärtat. Han talar med vargar, hästar, fåglar och med mej.
Favoriter:
You will become
Bird of sorrow
The storm, it’s coming
Talking with the wolves
Llojd – Snygga kroppar (EP)
Kalmarduon André Carlsson och Isak Friberg håller till i Malmö men nån Bob Hund-accent i sången har ändå inte smugit sig in. Lloyd bjuder på kärlekssånger med elektroniska inslag i Ratatas gamla farvatten. 7030 är ett atmosfäriskt anthem som säkerligen kan få Jocke Berg att haja till och tänka, en gång var man ung.
Favoriter:
7030
Kärlek värd att dö för
Mac Demarco – 2
Det verkar vara rätt så lugnt, ganska chill att vara Mac Demarco. Ständig vilopuls och en cigarett i mungipan. Skenet till trots har den blott 21-årige kanadensaren full fart på produktionen med två albumsläpp på mindre än ett år. På omslaget till Rock ‘n’ roll Nightclub var han i färd med att smeta på sig läppstiftet inför en helg av eskapader. Till detta album som kort och gott heter ”2″ har han istället klätt sej i keps och skoggshuggarskjorta, redo att köra fåren till klippning i sin pickup. Gitarren surfar fram slingrande och släpande som nånting David Lynch och Quentin Tarantino säkert gärna skulle köpa rättigheterna till. Och han pudrar de sjösjuka tongångarna med sin sliskigt slöa röst, som man gör om man tillhör slacker-rockarnas skrå tillsammans med exempelvis Kurt Vile. Demarcos lugna tempo vrider upp temperaturen. Det är för hett, för gassande för att spela snabbare. Det här är ingenting som passar till yllesockor och stickad mössa. Det är barfota och kalsonger som gäller.
Favoriter
My Kind of woman
Ode to Viceroy
Freaking out the neighborhood
Ryan Monroe – A painting of a painting on fire
Band of Horses synthist bryter sig loss från hästarnas skriande amerikana och travar in i ett mjukare sound med 70-talsreferenser som ELO, Wings (Paul McCartney) och Little River Band.
Favoriter:
Turning over leaves
Shadow in the shade
Blame the daylight
Any way, shape or deformity
Wymond Miles – Under the pale moon
The Fresh & Onlys gitarrist bjuder på Cure-klingande sorgesång som nånting nyromatiskt från Donnie Darko-soundtracket. Echo & the Bunnymen applåderar euforiskt lågmält med två hopslag av händerna. Rösten är uppriktigt ledsen och påminner ibland om Brett Anderson. Man kastas tillbaks till dagen då Suedes ”Dog Man Star” ramlade ner i postlådan.
Favoriter:
Singing the ending
Pale moon
Run like the hunted
Challenger – The world is too much for me
Challenger albumdebuterar med lättgriplig elektropop som ibland låter sig infiltreras av ett westernpiano. Lite Tanlines kryddat med M83-melodier. Det finns också en 80-talsrytm ala Paul Simon och Peter Gabriel i arrangemangen. En ny och trevlig bekantskap. New York-grabbarna John Ross, Devyn Waitt ochJohn Frank tog mig så att säga på sängen.
Favoriter:
Life in the paint
Takers
Are you scared too?
To discourage the insincere