Romain Rolland – Jean-Christophe

1915 – ”Såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning, med vilka han tecknat olika människotyper.”

Detta mastodontverk har formen av en självbiografi av det tyska musikgeniet Jean-Christophe Krafft, inspirerad i hög grad av Rollands beundrade mästare Beethoven. Det tog honom från 1904 till 1912 att färdigställa de 10 band som ingår i romansviten, från del 1 – Daggryningen till den avslutande tionde delen – Den nya dagen. Ett hårt jobb som säkerligen var mödan värd då han belönades med nobelpriset tre år senare.

”Skuggorna flykta, solen tränger in i skogen. Christophe börjar att finna vägen i dagarnas labyrint.”  –  Ur Daggryningen, del 1

Under svåra omständigheter får vi följa geniets väg mot framgång från vaggan till graven. Den alkoholiserade fadern som slösar familjens små inkomster på sprit och pengaspel är bara ett av hindren. Jean-Christophe brottas som så många andra kreativa själar med sina egna demoner. Han är vid flera tillfällen tvungen att fly undan staten, det egna samvetet och gamla vänner som känner sig orättvist behandlade. Han blir en kosmopolit som fritt rör sig mellan olika länder och får uppleva det begynnande seklets europeiska kulturliv där också ett oundvikligt krig lurkar i buskaget.

”Christophe hörde kanonerna dåna i fjärran, de skulle snart komma och krossa denna utsinade civilisation, hela detta livsdömda Grekland.”   –  Ur Marknadstorget, del 5

I romansviten utnyttjar Rolland sitt musikaliska kunnande och kompositören Jean-Christophe får utveckla hela sin kreativa kapacitet och antar näst intill mytiska dimensioner vilket ger läsaren stort spelrum för symboltolkningar om andan faller på. Utan att göra några jämförelser eller vidare utsvävningar så tycker jag man kan nämna Proust här. Det blir lätt att man drar in Proust lite varstans, hans finger har ju varit med och påverkat överallt. Men den här gången får man anta att Proust influerats av Rolland och inte tvärtom, då första bandet i ”På Spaning efter den tid som flytt” kom ut först 1913.

Romain Rolland var själv en musikalisk begåvning som rörde sig i noblessen och brevväxlade med bland andra Sigmund Freud, Albert Einstein och Mahatma Gandhi. Tre män som säkerligen är värd beundran. Men att han upplevde Josef Stalin som den häftigaste mannen på jorden känns däremot lite tokigt. Man tycker att Rollands ställning som pacifist skulle ha krockat med hans beundran för Stalin. Efter första världskrigets utbrott blev Rolland den självklara medelpunkten för de europeiska intellektuella som stod, satt eller låg på pacifismens barrikad. Andra kändisar som Rolland skulle ha Facebookat med på daglig basis om han haft möjlighet är Herman Hesse, Stefan Zweig och Leo Tolstoy.

”Men snart var stunden inne, då alla små lögner, all småaktig själviskhet skulle dunsta bort inför kärlekens gudomliga utstrålning, En dag… en timme… några evighetssekunder… så oväntade!…”   –  Ur Morgonen, del 2

Jean-Christophe var enligt Rolland  skriven ”för alla fria själar i världen”.

”Det är inte frid som jag söker, utan livet.”  –  Ur Den Nya Dagen, del 10

Nobelpriset i Litteratur – Rättelse

Partille Bokhandel hade tydligen inte rätt med sin gissning att priset skulle tillkännages torsdagen 18. oktober. Hoppas de hinner fixa sin utlovade nobellunch för 100kronor/portionen i alla fall. Nytt datum från något säkrare källa är nu på torsdag 11.oktober kl.14.00 finländsk tid. Äntligen!
Nobelpriset i Litteratur 2012

Nobelpriset i Litteratur 2012

Äntligen, är det snart dags igen för ständige sekreterare Englund att stiga fram och tillkännage årets nobelpristagare i litteratur.  Enligt en bokhandel i Partille kommer det att ske torsdagen 18. oktober. På Mariehamns Bokhandel hade man ingen aning om datum och på båtservice AkkuTeho i Kokkola brydde man sej inte ett skit om några nobelpris i år heller. Ingen hade någon förhandsinfo om pristagare.

På spellistorna ligger bland andra Murakami, Mo Yan, Cees Nooteboom, Ko Un, Philip Roth i topp. Av finländska författare är Sofi Oksanen, Gösta Ågren och Eeva Kilpi de kandidater jag hittat att spela på, för ungefär 100 gånger pengarna. Men var är Krister Kihlman?

      

Henri Bergson – Skrattet

1927   ”ett erkännande av hans rika och livgivande idéer och den briljanta skicklighet med vilken de har lagts fram.”

Henri Bergson föddes och dog i Paris och hann däremellan bli en av de mest inflytelserika tänkarna under 1900-talets första hälft. Självaste Marcel Proust lär ha varit en stor vän av Bergsons funderingar. Han var något av en modefilosof och kändis.

”Varje incident som drar uppmärksamheten till en människas kropp när det egentligen handlar om något själsligt är komiskt.”

Skrattet, som kom ut år 1900, är en avhandling om komik och skrattets roll. Man kan inte gå allt för hårt åt Bergsons sätt att dissekera ett ämne som alla vet smakar godast nybakt och färskt. Det känns onekligen komiskt på ett och annat ställe som säkerligen Bergson nedtecknat med gravallvarlig min. Och i nästa stycke där han lite småfnissande skrivit ner en lustighet har de 112 åren som passerat tagit udden av punchlinen.

”Vad betyder skrattet? Det som får oss att skratta – vad är det egentligen?”

Så inleder Bergson sitt verk. Och visst är det en intressant frågeställning. Kanske är det förkrigstidens Henrik Fexeus som försöker bena ut skrattets psykologiska illusioner och rackarspel. Bergson ger sig våghalsigt i kast med att reda ut vad som är roligt med karikatyrer, puckelryggar, röda näsor och endast till hälften klippta hundar. Om man skrattar åt dessa fenomen kanske man inte har funderat på varför…

Några andra saker som Bergson tycker man borde skratta åt:

– en som ramlar på gatan

– hår som ändras från mörkt till blont

– en i omoderna kläder

– en som kryper ihop till en boll

– en skog där träden är fullklistrade med valaffischer
”Den komiska absurditeten är av samma slag som drömmarnas absurditet… De resonemang som vi skrattar åt är sådana som vi vet är felaktiga, men som vi skulle ha kunnat uppfatta som sanna om vi hade hört dem i en dröm.”

Som obotlig nostalgiker händer det att jag ibland lever i för stor utsträckning i det förflutna. Bergsons filosofi klappar mej här på huvudet och säger: – Inget i vårt förflutna går förlorat. Vi är summan av våra upplevelser. Och då jag tröstlöst suckar: – Men farbror Bergson, allt var ju bättre förr, alla minnen är borta och kommer aldrig mer igen, svarar han: – Var erfarenhet, var tanke, vart intryck, adderar till de vi är. Och på så vis kan man säga att livet blir rikare för var dag som går. Det är väl en trevlig tanke? Jag kan inte annat säga än: – Jo visst, helt okej. Du fick ju nobelpriset.

Isaac Bashevis Singer – Shosha

 1978 Isaac Bashevis Singer

Och motiveringen lyder:  ”För hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.

Singer föddes i Polen utanför Warsawa, flyttade till Amerika på 30-talet och levde sin sista tid liksom Seinfelds föräldrar i Florida.

Bland Singers många litterära influenser hittar vi Dostojevskij, vars Brott och straff han läste när han var fjorton, Strindberg, Turgenev, Tolstoj, Maupassant, Tjechov och Knut Hamsun. Riktiga tegelstenar. Även om han läste dessa tegelstenar så flackade blicken också åt annat håll. Innan han fick nobelpriset figurerade rätt ofta Singers historier i mindre akademiskt ansedda men kanske desto mer populära tidskrifter som Esquire och Playboy.

Vi befinner oss i ett pysande Polen innan förintelsen. Dödsskuggan vilar redan tung över judarna i ghettot utanför Warzawa där man rustar för flykt. Vart? Bort. En som försöker komma iväg är huvudpersonen Aaron Greidinger.

Singer lämnade Polen för Amerika vid tiden då romanen utspelas och från sitt skrivbord i tryggheten har han byggt upp miljöerna i saknad. Det går att romantisera vad som helst, allt och slummen om man saknar den. Soptunnorna bakom pizzarestaurangen i Lady och Lufsen är väl rätt så idyllisk.

”Inte nog med att jag kunde leka med Shosha, jag kunde också tala med henne om saker som jag inte vågade nämna för någon annan. Jag kunde berätta om alla mina fantasier och dagdrömmar.”

Barndomen gör starka intryck. Flickan Shosha finns för alltid hos Aaron. Men medan han anses vara ett underbarn befinner sig Shosha i andra ändan av talanglinjalen. Alla gånger känns det inte heller som om Aaron har alla hästar hemma. De är ett brokigt par. Ska det faktiskt lyckas? Han som är en kvinnokarl och hon som tvingats gå om årskurser oftare än ”handär jobbiga i högga”.

Det är ett rekord av judiskt ghettoliv. Det är också en krönika av det svärmande litterära och politiska livet i Warszawa, med den hedniska kommunismen. Och naturligtvis, det är en berättelse om Aaron Greidinger, den unge journalisten och spirande romanförfattaren, prästson, skeptiker, jiddishist och kvinnokarl.

Singer lär ha sagt: ”Man glömde det elfte budet, du ska icke tråka ut din nästa”. Det är ingen risk. Det är bra flyt i Singers litteratur. Jag är inte så bra insatt i jiddish, som Singer skrev på, men jag kan bara anta att det är rytmiskt och flytande, lite som rap. En rappare med Playboy-förflutet. Vem hade trott det om Isaac Bashevis Singer?

Albert Camus – Främlingen

Albert Camus 1957

Många franska författare har tilldelats nobelpriset. Hela 13 stycken. Ingen annan nationalitet har lagt vantarna på flera titlar. (Författarnas skriftspråk är dock i övervägande majoritet engelska)

Intressant är att hela 11 franska vinster kom innan 1965. Efter det kan man anta att den ofta så romantiserade frankofilin har avtagit en aning för akademins ledamöter.

Främlingen är en jagberättelse utan större tempoväxlingar. Jaget – Mersault – vägrar hetsa upp sig trots att han råkar ut för sin såväl mors död, ett slumpmässigt mord och en påföljande rättegång. Han är med andra ord väldigt cool. Eller en psykopat. Eller både och, det är väl som så ofta upp till läsaren att avgöra. Det är svårt att veta var man har honom. Han är en främling både för oss och för sig själv.

”Visst älskade jag mamma mycket, men det betydde ju ingenting.

Alla sunda varelser önskar mer eller mindre sina käras död.

Här avbröt advokaten mig och föreföll mycket upprörd.”

 

 

Mersault glider omkring som en klockren nihilist och får det att klia under skinnet på läsaren. Skärp dig! vill man till en början utbrista. Men man vaggas in i Mersaults syn på tillvarons spel av tillfälligheter. Det är möjligt att man tvingas till en brottningsmatch med sin inre Dexter. Det hör till för var och en att ta sig an denna brottningsmatch med 150 sidor främling. Kan man se det idylliska i en algerisk badstrand i sällskap av Mersault?

Albert Camus tilldelades nobelpriset 1957 endast 44 år gammal (näst yngst någonsin) och var då den första afrikafödde (Algeriet) pristagaren. Han omkom i en bilolycka 1960.

I en liknande bil dog Albert.

Pojkår & Ungdomsår

  2003,  J. M. Coetzee – Pojkår & Ungdomsår

Behaglig sommarläsning kan jag tro, även om jag läste böckerna under årets mörkare halva. Konstig jämförelse men någonstans under läsupplevelsen kom jag att tänka på Jonas Darnell & Patrik Norrmans tecknade serie ”Bacon & Egg”. I serien avhandlades det totalt overkliga och bisarra på ett fullkomligt naturligt sätt. Coetzees barndom rör sig inte inom science fiction-genren men han behandlar både trauman och vardag på ett väldigt vis.

     

Coetzee fick nobelpriset 2003 och har därtill tilldelats Brittiska Booker Award vid två tillfällen, 1983 och 1999 för böckerna ”Historien om Michael K” och ”Onåd”. Om man är en vän av lättläst litteratur kan man gärna plocka upp 2003-års nobellpristagare i litteratur utan att tappa bort sig i komplexa handlingskluster… Så onödigt skulle inte Coetzee ha uttryckt sig. Det är möjligt att hans övriga produktion inte är lika lättillgänglig.

Gerhart Hauptmann

Vävarna – Gerhart Hauptmann    1912

I mitt evighetsprojekt att läsa alla nobelpristagare har turen nu kommit till tysken Gerhart Hauptmann som främst är känd som pjäsförfattare. Och det är just en pjäs jag plöjt igenom, ”Vävarna” från 1892 och på svenska 1899. Att sitta och rycka i vävstolen är kanske inget framtidsyrke här i väst och kan kanske inte heller som kärnan i en intrig nå upp till samma dramatik som en knarkhärva eller ett blodigt mord i hamnkvarteren, men pulsen och relationerna mellan arbetare och chef är ändå intressant att följa om den så har 100 år eller femton minuter sedan utskällningen i kafferummet på nacken. Go Gerhart!

Det är inte så att jag annars heller sitter och läser manuskript så det är klart att man allra helst borde se pjäsen och om den nångång går upp på nån av stans få scener så går jag och hejar på de strävsamma vävarna.