Dagens Låtar, 1980

Tittade på tv-serien The Americans som utspelar sig i ett USA där Reagan just blivit president. Serien bjuder på många, långa kollage till stämningsfull musik från det tidiga 80-talet. Jag var genast såld och väntar nu på säsong II.

Följden blev en galopperande Peter Gabriel-feber. Här är två fantastiska låtar från den lika fantastiska tredje solo-skivan som släpptes 1980 och som ibland kallas Melt, ibland III och ibland bara Peter Gabriel.

I don’t remember och Games without frontiers.

 

Man kan också kolla in Arcade Fires version av Games without Frontiers om man har lättare att ta till sig band från detta millennium.

Så då blev detta den inofficiella Peter Gabriel-dagen. Hurra, hurra, Hurraa!

Kalenderlucka nr.16

En låt:

Almost Young – Sam Flax

Hurra! Mera Ariel Pink-svajig sjögång i den släpande kassettspelaren. Psykedelia och överreverbade körer. Man tackar och tar emot. Om man lyssnat på albumet Age waves kan man inte låta bli att skänka det en tanke då man i slutet av december grubblar över årets bästa album. Sam Flax är en multi-instrumentalist från San Francisco.

 

En Tv-serie:

Carnivalé

Ben Hawkins följer med på en kringresande cirkus under 1930-talet. Brother Justin leder en församling med sin syster. Bägge har de övernaturliga krafter och sakta förs de närmare varandra. Man kan ana en uppgörelse i antågande då det blåser upp till storm. Precis som han gjorde i Twin Peaks sprider Michael J. Andrews (baklängestalande dvärgen) mystik omkring sig även här, i rollen som cirkusdirektör. Spänning, domedagsprofetior, övernaturliga krafter, skäggiga damen, trassliga släktträd och karnevalstämning med sockervadd i stjärnklar kvällshimmel.

Serien gick i två säsonger 2003-2005.

 

En Bok:

Den store Blondino – Sture Dahström

Har man inte upptäckt Sveriges främsta beatförfattare är det hög tid att man gör det. Det rör sig om typen av böcker man sällan kan låna från biblioteket eftersom de oftast blivit knyckta av nån hängiven (men olaglig) följare. Så kallade kultböcker. Äventyraren Fitzenstrahl är en våghalsig avantgardefilmare som inte drar sig för storslagna scener med tvåhundratusen statister – utan film i kameran. Han bor i en sminkloge på en bordell i Paris och praktiserar fri kärlek i alla väderstreck, något som är ett återkommande tema i nästan alla Sture-böcker. Fitzenstrahl låtsas också komma från Svenska Akademin och blir således bortskämd med lyxliv och exklusiva mutor. Sture Dahlström svingar sig mellan LSD-trippar och surrealism med ständigt kulsprutande berättarglädje.

Dagens 70-tal del 2

Starkt influerad av Brian Wilson och Beach Boys solskensharmonier sörplade Curt Boettcher en hel del Pet Sound-pop. Hans änglalika Peter Pan-stämma bidrog också till bakgrundssången på The Byrds fantastiska ”The Notorious Byrd Brothers” från 1968. Curt Boettcher dog 1987 endast 43 år gammal. Inte helt olikt konstlivets ödesmättade normer har Boettcher fått ett större erkännande i efterhand.

Dagens Låt: I Call you my rainbow

Artist: Curt Boettcher (Boetcher, Becher)

Ursprung: Wisconsin

År: Låten gavs ut så sent som 2004 på samlingsskivan Little Chicken Was Right, men är troligen inbandad tidigt 70-tal.

Skiva: Little Chicken Was Right

Låter som: Byrds, Beach Boys, Bread, solskenspop från ’68 men ändå bärande på en liten sorg.

Övriga Boettcher-band med kultstatus: Eller som inte skördade framgång då det begav sig, The GoldeBriars, The Ballroom, Sagittarius, The Millennium

Lyssna också på: Boettchers ”I love you more each day” och ”Lament of the astral cowboy”. Tiny Dancer – Elton John, Boettchers band The Milleniums album ”Begin” från 1968

Lyssna på I Call You My Rainbow på Spotify / Youtube

 

Boettcher producerade The Associations album ”And then along comes…” och hade stor del i deras hit ”Along Comes Mary”, som bandet framförde i en humoristisk tv-show, The Smother Brothers 1967. Även bandet försökte ta den komiska seden dit de kom.

Bortglömda Bensparkar från ’88

1988 var ett fantastiskt idrottsår med OS både i Calgary och Seol. Många andra evenemang hamnade i skymundan. Exempelvis De Amerikanska Nationella Aerobics Mästerskapen.

Londongruppen Exlovers har taktfast VHS:at ihop en musikvideo med bortglömda höga bensparkar för att göra oss påminda om när TV var som bäst. ”This love will lead you on” från skivan Moth som släpptes i somras.

 

CSNY – Crosby, Stills, Nash och ibland Young

Jag får tacka min far för att ha öppnat porten till dessa hårfagra, skönsjungande män. I deras kölvatten har flera män med generande hårväxt öppet vågat stoltsera med stämsång och falsett utan att kastratstämplas. Vi har My Morning Jacket, Fleet Foxes, Iron and Wine och Bee Gees om man så vill.

Stolta över sitt hår har dessa män till och med skrivit sånger på skräckscenariotemat att tvingas klippa sig. Tycker det finns en härlig råhet i Almost cut my hair. Jag tänker lite på Mando Diaos Mr. Moon. Men främst tänker jag på att tvingas klippa mig mot min vilja.

Almost cut my hair

Medan det tog David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash dagar, kanske veckor att skriva sina låtar, spottade Neil Young ur sig verser på kaffepauserna mellan inbandningarna. Sånt kan väcka avundsjuka, sånt kan bli till gräl. Och visst blev det så. Ibland figurerar Neil Young tillsammans med övriga gubbar, men allt som oftast är han upptagen med att banda in solomaterial, som den sjukligt produktive rockare han är. Men på albumet Déjà Vu från 1970 är kvartetten komplett.

Our House

Det råder inga tvivel om bandets genuina rocksjäl. Redan 1969 stod de på scen och sköt ut sina blomsterackord under festivalernas festival Woodstock. Och de rockar vidare trots sina 70 år på nacken.

Southern Cross, från albumet CSN från 1977, det första utan Neil Young.

Och så ännu ett bevis på gubbarnas vackra stämsång. En hymn eller nationalsång för valen, delfinen, Sigur Ros, Greenpeace och alla andra djurvänner. Tittare känsliga för halvtråkiga bildspel varnas.

To the last whale

Förutom dessa låtar kan man även njuta av t.ex. Helplessly hoping, politiska Ohio, Teach your children, Love the one you’re with, Just a song before I go, House of broken dreams och Love work out. Där har vi en fullgod samlingsskiva med CSNY på 11 tracks.

 

Dagens 70-tal

Labi Siffre – It must be love

Status: Brittisk songwriter och poet av årsmodell 1945

År: 1971

Skiva: Crying Laughing Loving Lying

Samplade Labi-låtar: My song (Kanye West – I wonder), I Got the (Eminem – My name is), A little more line (Fatboy Slim – That old pair of jeans)

Känd cover-version: Madness, 1981

Lyssna absolut också på: I don’t know what happened to the kids today

Upprättelse för Bogart Co

  Nostalgi-Varning!

Uppgivna suckar och slitna hårtestar i missmod. De suckande har inte sökt tillräckligt. Om man vänder på den finländska graniten så finner man guldkornen. Finland har mycket att ge på den musikaliska scenen. Allting klingar kanske inte lika tidlöst. Men ännu idag kan jag ibland undra varför det aldrig blev något break ute i stora världen för Bogart och hans kompani, tuffa artistnamn till trots. Med Ressu Redford (Esa Pentti Juhani Mäkelä) som galjonsfigur, en finländsk George Michael, borde det ju varit upplagt att surfa på Wham-vågen. Deras skiva Dance Station är sprängfylld med hubbabubba-hits.

Utgående från Ressus utstyrsel får jag uppfattningen att ballerina-prinsessan lämnade honom strax innan han var på väg till gymmet. Kanske han prioriterade ett rekord i bänkpress framom tjejen?

Allsångsfaktorn är 100 procent. Öppna upp kanalerna till ungdomssinnet omfamna en närliggande keyboard. Plocka fram din gamla Casio eller Yamaha DX-7 och experimentera lite med ljuden. Kärleken till Ressu Redford finns där nånstans i bakhuvudet.

Snabbt kan man ana ett återkommande tema i Bogarts lyrik. Texterna kanske inte håller något kaspiskt djup men eftersom kärleken är något av det mest komplicerade här på denna jord så får man väl anse Ressu Redford göra oss en stor tjänst som försöker reda ut den på ett så enkelt sätt som möjligt. Annars skulle det ju bli komplicerad text om komplicerat tema, tårta på tårta och en tautologi av tyngsta sort.

Det är kanske mej det är fel på men jag blev nästan tårögd till denna naiva nationalsång för snällt upproriska tonåringar. Jag är väl medveten om att jag en annan dag, på ett annat humör skulle stänga av efter 23 sekunder men däri ligger kanske en del av charmen.

Teenage Love – Bogart Co.

Då man lyssnar på Dance Station är det förmodligen meningen att man ska dansa och inte snyfta. Vem vet, kanske nån tonåring därute om 20 år kommer nostalgisnyfta till Gangsta Luv med The-Dream eller nåt laddat samarbete med Jay Z och Kanye West. Jag snyftar vidare till Ressu Redford, Guy Stoneman, Vinnie Lane och Sam Eagle a.k.a. Bogart Co.

Young Girls – Bogart Co.

Världens Bästa Goes 1985 – Part III

Och så fullbordas trion av videor som var Världens Bästa år 1985. En tid då Hulk Hogan och Mr. T bildade ett stenhårt ”tag team” inom wrestlingen, Marty McFly åkte 30 år bakåt i tiden och Gunde Svan och Maurilio De Zolt härskade i skidspåren.

3. The Riddle – Nik Kershaw

Nik skrev Chesney Hawkes stora hit The One and Only.

Här twittrar han friskt med sina kompisar Rick Astley och Simon Le Bon:  https://twitter.com/NikKershaw

Och i och med det var sagan om 1985 slut.

Världens Bästa Goes 1985 – part II

  Vi stirrar vidare in i backspegeln (kolla förra inlägget). Det här var alltså Världens Bästa video/låt under en period 1985.

2. Kyrie – Mr.Mister

Jag var väldigt fascinerad av sångaren Richard Pages häftiga trenchcoat som nästan såg ut som en slängkappa eller mantel.Var han kanske en superhjälte? Var han Prins Adam eller Blackstar? Nu inser jag att han försökte sig på en Hefner och gick omkring i morgonrocken för att visa sin rockarintegritet.

VARNING!

Om man inte hört dessa låtar tidigare är risken stor att man nu står inför en likgiltig eller till och med negativ lyssnarupplevelse. Nostalgi är grunden för njutning eller annan positiv känsla.

Page och keyboardisten Steven George sjöng backingvocals åt Village People under det tidiga 80-talet.

Världens Bästa Goes 1985

Då var det dags igen för en titt i backspegeln. Bakåt till en tid då Sky Channel blomstrade, kronobybor fick sina brev upplästa i DJ Kat Show och Inspector Gadgets sexuella läggning var oifrågasatt. (Kolla förresten här hur härlig Sky Channel var. Man blev så lycklig till frukosten. Vart tog du vägen Sky Channel?)

Tre musikvideor var i tur och ordning världens bästa i mina oskyldiga pojkögon/öron. Först ut:

1. Gimme Gimme Gimme – Narada Michael Walden

    VARNING!

Om man inte hört dessa låtar tidigare är risken stor att man nu står inför en likgiltig eller till och med negativ lyssnarupplevelse. Nostalgi är grunden för njutning eller annan positiv känsla.

Walden lär faktiskt i år ha släppt sin första skiva sedan 1988. Men det känns irrelevant. Han blir nog inte bättre än han var1985. Annan irrelevant info är att han som producent för soundtracket till filmen Bodyguard tilldelades en grammy 1993. Hur det är med skådespelarkarriären har jag dålig koll på men det kan knappast finnas någon som äter sin Snickers med större inlevelse….