Mars 2015, Playlist

Mars-listan serveras här i slutskedet av påsk. Listan innehåller över 150 låtar där bland annat Wolf Colony, Marina And The Diamonds, Say Lou Lou, AWOLNATION, Joel Alme med årets bästa skiva, Purity Ring, danska sensationen Alcoholic Faith Mission, Totem, Blackbear, Keath Mead, Life In Film, finska NEØV, Dutch Uncles, Helsinki, Jukebox The Ghost, Lisa Nilsson och Jocke Bergs duett ingår. Några presenteras här nedan med en trevlig video. Denna lista rekommenderar jag extra mycket. Finns garanterat nåt som fastnar för resten av året.

MARS 2015

 

1. The Preatures – Somebody’s talking
Drivig gladpop från Sydney.

 

2. Will Butler – Anna
Ifjol bjöd Future Island på årets danssensation i år kan det bli Will Butlers tur. Stompigt värre av Arcade Fire-medlemmen.

 

3. Jape – Seance of light
Elektonisk poprock från Irland. Soloprojekt som släppt album i 10 år. Inte helt avlägset besläktat med Hot Chip och Cut Copy.

 

4. Travis Bretzer – Lady red
Fler följare i Mac DeMarcos fotspår. Här är Travis från Edmonton.

5. Diamond Rugs – Motel room
Härlig mix av Diamond Dogs-Bowie och Billion dollar babies-Alice Cooper. Bandet består av medlemmar från bland annat Black Lips, Deer Tick, Dead Confederate och Los Lobos.

 

6. Gengahr – She’s a witch
London-gossar som släppt en fantastisk sypatisk låt och gjort en video som andas Willow och 80-tal. Det var på tiden att någon vågade sej på en ny Safety Dance.

7. Markus Lyttz – Angel from the past
Också på tiden att någon vågar låta som ett Soundtrack med Billy Idol från Stallones Cobra.

 

8. Ski Lodge – Trust
Blir väldigt glad av den här. En av årets favoriter. 80-talspop från indiekvarteren i New York.

 

9. Lowest Pair – Rosie
Skulle mycket väl kunna utvecklas till en väldigt trevlig festival.

10. Wet & Reckless – Machinery
Suverän triss i damer. Finns ingredienser från sena 60-talets/tidiga 70-talets harmonier och stämmor.

 

11. Soko and Ariel Pink – Lovetrap
Favoriten Ariel Pink gör ett sluddrigt gästspel hos Soko och jag är fast i fällan.

12. Yumi Zouma – Catastrophe
Det låter ka-ching! om labeln Cascine än en gång. Yumi Zoumas drömmar är förtrollande.

 

13. Patrik Wennberg – Välfärdens färd över världen
Riktigt spännande ny och själfull svensk introspektiv pop. Väntar med stort intresse på mer av Patrik.

14. Breathers – New life
Mer 80-talsinfluenser. Både musiken och upplägget av videon hämtas från den såkallade 16-bits eran.

 

Det var Mars månad i toner. MARS 2015

Dagens Cover

Några vackra klipp från Roy Anderssons kärlekshistoria från 1969 ses här till tonerna av Jocke Berg och Peter Svensson som duon Paus. Vackert så ögonen tåras.

Originalet finns på Eldkvarns album Kungarna av Broadway från 1988. Denna version släpptes 2001 på tributskivan Plura50.

 

Paus släppte endast ett album. Kan vara den bästa skivan någonsin skriven för ostbrickan.

Suede – Bloodsports

Jag kommer ihåg då Dog Man Star damp ner i brevinkastet och blev ett soundtrack till min vinter 94-95. Jag kommer ihåg då brittisk press ett par år tidigare skrev om ett band som skulle erövra världen. Suede var bäst redan innan de släppt sin första platta. 20 år senare är det snarare en omvänd historia för den 45-årige Brett Anderson och hans mannar. Nu har kritikerna snarare skrivit ner albumet Bloodsports innan det kommit ut. Men efter släppet får alla skeptiker krypa till korset och revidera sina avvisningar.

 

Gitarrerna tjuter som förr och Andersons röst har samma klang som på Coming Up och når samma höjder som på The 2 of us och de andra balladerna på Dog Man Star. Och som textförfattare har han fortfarande mycket att ge. Med fraser som ”We’ll move like Nurejev at night,  ”, kan man tänka sig att Jocke Berg haft ett gott öga till Brett Andersons lyrik då Kent ännu låg i vaggan.

”Like a sniper in the wings, like the endless chattering,
Like the rope that twists in your hand and it’s starting again
Like a shadow on your lung, like the verse I’ve sung
I will always be near”

Barriers är en ångvältande öppning som tusentals hästar i vild galopp. Och tempot ökar, melodierna blir ännu starkare längre in på skivan och man kan plötsligt blunda sej tillbaks ända till 1993. Snowblind bländar och och den nu 36-årige Richard Oakes lyckas vrida samma slingor ur gitarren som då han som osnuten 19-åring gjorde en spektakulär debut på Coming Up. På spår 4, Sabotage når ylandet himmelska höjder, och färgen på Bernard Butlers anlete blir ännu grönare.

Jag är lyckligt tacksam över att Suede lyckats konservera formen från förr och att Bloodsports innehåller en samling låtar som Brett Anderson kunde ha skrivit nånstans mellan The Wild ones och The Asphalt world. De placerades i tidskapsel under Dog man star-sessionen och grävdes upp ifjol för att 2013 ge mig möjligheten att återkoppla kontakten till mitt 90-tal.

Albumet avslutas med en riktig gråtfest på fyra ballader. What are you not telling me är vackrast och fylld med alla ledsamheter som Brett Anderson kan tänkas gå och bära på.

Om man riktigt vill frossa i Suede ska man inte glömma deras fantastiska b-sidor. De gav b-sidor ett ansikte innan Kent bjöd in avigsidan i folkhemmet.

Spotify:

Suede – My Dark Star (Remastered)

Suede – Whipsnade (Remastered)

Alfabetsgenomgången – C som i Caesar

Nästa bokstav som behandlas i Magnus och Brasses fem myror anda är C. Alltså bara artister på C ingår i spellistan. Varför? Säg det. Det har väl något med mitt kategorisk sätt att göra kan jag tro. Jag har några alfabetsspellistor i spotify och släpper här ut de i friheten. Fånga en fisk, plocka ett äpple, smaka på C.

 

Här finns bland annat upprättelse för retroartister:

The Charlatans

The Church – New wave från soundtracket till Donnie Darko

Clocks – Nere på puben i nån 80-talsfilm

Phil Collins – Albumet No jacket required från 1985

Charlatans – Bandmodell: äldre (1989), albummodell: nyare (2010)

The Clean – Otroligt medryckande popdänga som dessa Nya Zeeländare släppte 1994

Terry Callier – Någonstans mellan Barry White och Shaft

 

 

Cascadeur

Några vackra avslappnade och berusande sånger:

Calexico

Bill Callahan

Cascadeur – Denna franska artist trollband med sitt album The Human Octopus 2011

Cocoon

The Clientele

 

 

Crying Day Care Choir

Bland andra dessa svenska artister:

Peter Conradi – soul från Göteborg i Niklas von Arnolds anda

Johan Cederberg – electropop

Caesars – På gamla meriter något av det bästa Sverige producerat i popväg

Caotico – Taktfast elektropartypop från Umeå

The Commander – Ännu ett alter ego som fötts ur The Motorhomes

Crying Day Care Choir – Hippieallsångskollektiv

 

 

Conquistadors

Och lite Finländskt med:

Cats on fire – Bättre brittpop än originalet

Conquistadors – Bra elektro som ibland spelas i halvtid under fotbollsmatcherna med stadens lag nr.1

The Crash – Sägs att självaste Jocke Berg var avundsjuk på Teemu Brunilas låtskriveri då han hörde Sugared

 

 

Och så under kriteriet Världens Bästa bland andra:

Caged Animal – experimentell pop

Casa Del Mirto

Casa del Mirto – bland den bästa chillen man kan få

Cayucas – Har nyligen bytt namn från Oregon Bike Trails

Celebration – Psykedelisk pop

Childhood

China Rats – Uppnosig melodisk punk

Chinese Christmas Cards – Indie från Spanien

Chromeo – Kanadensisk elektro

The Crookes – I Morrisseys anda

Crystal stilts – Ännu mer bra postpunk/drömpop från Brooklyn.

 

Varsågod 45 artister på C som borde följa med till eftervärlden.

Årets Album 2012 del 4 av 5

Summeringen av musikåret i form av en årsbästalista har nu kommit till silverplatsen. De 30 album som fått plats på listan delas in i fem kategorier; En God Kompis, Hedersomnämnande, Brons, Silver och Guld. Observera att inom respektive kategori saknas inbördes ordning. Klicka på länkarna om du vill se videon.

SILVER (5-8)

 

Amanda Mair – Amanda Mair

Sångfågeln Amanda, är född 1994 och var blott 16 år då hon stegade in i studion och sjöng in 10 drömska poppärlor. Parallellerna har hela tiden dragits till Kate Bush som även hon var tonåring då hon sjöng in sin debut The Kick Inside för 35 år sedan. Amanda tjuvstartade musikåret med sitt skivsläppt tidigt i januari och låtarna House och Doubt som släpptes redan innan årsskiftet. Skivan startar med Said and done där Amanda betonar sina S på ett fantastiskt charmigt vis. Och förutom den självklara Running up that hill-galopperande House är It’s gonna be long och Before också favoriter. Och så fortsätter det. Melodierna omfamnar mig kärleksfullt utan att vara påträngande. Vi har ett perfekt förhållande, Amanda och jag. Philip Ekström från The Mary Onettes har satt sin skimrande prägel på albumet och förhållandet.

Favoriter:

Doubt

Before

It’s gonna be long

House

 

Caotico – Sunrise confessions

Jag är såld. Umeå-bandet Caotico har knåpat ihop denna hubbabubbistiska tolkning av det tidiga 1900-talets kaféfilosofiska ideologier. Mindre absinth, mera jordgubb. 80-talsvibbar, lekfull reggaerytm, Lilla Sportspegeln-glattig livssyn – In med bollen, nähäpp ingen cykeln, skit samma. Snabbt blev de personliga favoriter.

”We are the one’s who don’t like to work, spending our time at the coffee shop.”

Favoriter:

Sunrise confessions

SAD

Into the beat

The night I died by the sword

 

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Godis för inbitna Kent-fanatiker har sockrat marknaden ganska tätt de senaste åren. Då gubbarna släppte Vapen & Ammunition pratade de om influenser av Eurythmics och Dire Straits, genom ett medvetet försök att skapa en skiva fylld av hits. Nu hälsar Kent på Pet Shop Boys och sveper in på en shoppingresa i norra London och King’s Cross. Efter utsvävningar i tranceträsket och elektroniska upptåg har Kent letat sig tillbaka till tydliga låtprofiler och kraftiga crescendon. Man frågar sig alltid; vad händer härnäst? Sedan den där sommaren 1996 på en liten trädgårdsfestival med det fräna, omkullsparkande introt till Kräm köper jag allt jag kommer över av Eskilstuna-pojkarna/männen/gubbarna. Orkar de ta fram gitarrerna på allvar igen?

Favoriter:

Tänd på

Beredd på allt

Ruta 1

 

Miguel – Kaleidoscope dream

Flera än Gert Fylking ropade Äntligen! när Kaleidoscope Dream släpptes. 2012 var året då jag fann mig själv intrasslad i nysoul- eller R’n’B-nouveau. Det började som en flirt men fortsatte in i total förälskelse. Vi hör The Weeknd från modern tid och Marvin Gaye från förhistorisk era. Men hela tiden hittar man mycket rock i rytmen, bluesen och soulen. Sångmässigt ser Miguel sina influenser i Queen, The Beatles, The Police och Def Leppard. Han kan sin rockhistoria, i slutet av ”Don’t look back” hyllar han Zombies’ ”Time of the season”. Och jag hyllar Miguel med en silvermedalj.

Favoriter:

The thrill

Adorn

Don’t look back

Arch and point

… och så var det bara guldmedaljen kvar. Vinnarna avslöjas imorgon.

Veckans Nyheter Hittills

1. Swim – Sunglasses

Sunglasses är Samuel Cooper och Brady Keehn från Savannah, Georgia. Harry Nilsson, Luis Bunuel, Phil Spector, Talking Heads och Brian Wilson är några av förebilderna. Man kan väl säga att Harry ”Without You” Nilsson står för melodierna, Bunuel för det konstnärliga, Spector för produktionen, Talking Heads för rytmen och Brian Wilson för harmonierna. Blanda det med serpentiner och konfetti och sätt på solglasögonen.

 

2. Come for me – Moonlight Matters (feat. Gustaph)

Det är 1986. Modern Talking, Baltimoras Tarzan Boy och Bronski Beat spelas på trackslistan. Den belgiska producenten Sebastiaan Vandevoorde har återskapat en fruktsallad från Kaj Kindvalls fredagsmys.

 

3. Shooting up sunshine – Reptile Youth

Dessa danskar rör sig delvis i The Killers fotspår men klär sej i ett upptempo från Phoenix garderob. Videon dök upp i augusti medan albumet är rykande färskt. Och visst svävar sångaren Mads Damsgaard Kristiansen iväg i refrängen som Limahl i Neverending story?

 

4. Slutna Ögon – Kolbacken

Är det okej med det här nu 2012, 16 år efter Kents Verkligen? Jag vet inte riktigt. Har inte hunnit besluta mej för vad jag tycker om Fredrik Hast, Zarah Andersson-Knut, Mikael Andersson-Knut, Staffan Ljunggren och deras Kolbacken. Är det en ung, svettig Jocke Berg eller är det en obekväm Ville Pusa med påklistrad Melankoliiiiiiiiii!!! Kom inte hiiiiiiiit!!!

Här finns ändå postpunkiga reverbrötter och säkert många nostalgiska referenser om man känner till Sundsvall med omnejd.

5. Optimist High – Chris Cohen

37-årige Cohen har turnerat med bland andra Cass McCombs, Haunted Graffiti och Danielson. Men ”Overgrown Path” som släpptes i september är första albumet under eget namn. Musiken andas 70-tal med Syd Barrets Pink Floyd i inandningen och John Cale i utandningen. Det här ska varje 30+are gilla.

 

6. Girl on fire – Alicia Keys.

The Element of Freedom med bland annat Empire state of mind tog mig med storm kring julen 2009. I november kommer Alicias femte album Girl on Fire. Titelspåret är redan släppt. Inte direkt stormvarning men lite blåst hinner väl torna upp tills november.

 

7. I Was Running – Alpaca Sport

Alpaca Sport är Andreas Jonsson (obs! Jonsson utan H) med stor hjälp av en massa kompisar, som det står på hans Facebook-sida. Producent är Bad Cash Quartet-trummisen Kalle von Hall. Mysig, välklädd labrador-indie med snygga frisyrer och perfekt längd på byxorna. Som ett snällt husdjur som aldrig biter. Och en cykelscen med vännen på pakethållaren är väl aldrig fel.

 

8. So I can Grow – Cold Showers

Stämningen är förföriskt deppig, så där på Joy Divison-vis. Och Jonathan Weinbergs barryton ekar som på en brittisk pub. Men Cold Showers är förvirrande nog ett L.A-band.

Några Trevande Elektroniska Steg

Det ultraelektroniska forumet är inte riktigt min hemmaplan men jag tänkte ändå stiga in i det okända, lystra till melodierna och känna på stämningen. Jag förstår ju att där en gång i tiden post-punken och tidiga goth/emo-aktörer som Joy Division, Bauhaus, The Cure och The Birthday Party respresenterade ett uppror av dysterhet, ilska och desperation mot alla leende musiker, finns det nu nya sound att kanalisera de rebelliska känslorna genom. Om man alltså känner att man vågar och vill veta hur det låter utanför U2s, Elvis och Oasis skyddade verkstad, är detta ett axplock av vad jag hittat under min upptäcktsfärd i den elektroniska vildmarken.

Tangier Winds – Southern Shores

Jamie Townsend och Ben Dalton återskapar havet, elden, vinden och skogarnas alla djur. De blåser behagligt i Southern Shores susande säv. De ligger på väldigt intressant Cascine  med bland andra Chad Valley, Ditt Inre, Erica Spring, Shine2009 och Whendays. Gå in och lyssna på de rätta elementen.

 

Life after defo – Deptford Goth

Lite James Blake, lite Jamie Woon, men ändå bara Daniel Woolhouse från London. Ytterligare en smakbit suggestiv, hypnotisk ny-R’n’b, som blivit vanligare de senaste åren.

 

EFX – Teengirl Fantasy

Studiekamraterna Logan Takahashi och Nick Weiss bildar denna tonårsflickdröm. Känner mig inte riktigt falla inom de ramarna men så är nog också namnet något vilseledande. Det är musik för hörlurarna på pendeltåget. Linjer av ljus swooshar förbi.

 

New Found Land – Montag

Antoine Bedard från Montreal har ett årslångt projekt på gång, knappast Kulturfondssponsrat. Han ger ut en singel/video i månaden under 2012. New Found Land kom ut i maj. Det är småtrevlig syntmatta med småsympatisk sång. Rätt harmlöst. Imorgon 25. september är beräknad tid för nästa låts förlossning…

Walkman – Amish 82

En norsk flirt med 80-talsestetiken som förespråkar varma sommarnätter, ungdomlig våghalsighet och packade dansgolv. Jørgen Meyer, Bjørn Boassen och Snorre Valen börjar återuppbyggandet av 80-talet med keyboardgitarren.

 

Back from the grave – The Chromatics

Johnny Jewel är drivkraften i Chromatics. Här finns starka band till filmmusik, exempelvis Drive, John Carpenter och Twin Peaks. Vi pratar dyster och lättsam syntpop omvartannat, med analoga syntar samt moderniserad italodisco. Lite punk-attityd lurar också där i bakgrunden.

 

Everyday hazards – The Advisory Circle

Är Jon Brooks (tillsammans med Georges Vert och King of Woolworths). Här stiger vi in i ett landskap signerat Jean Michel Jarre. The Advisory Circle finns hos skivbolaget Ghost Box, som säger sig vara ”en grupp konstnärer som finner inspiration i folklore, vintage elektronik, biblioteksmusik och hemsökta tv-apparater”.

 

Arlanda – Andreas Tilliander (feat. Jocke Berg)

Gillar man Kent eller Jockes stämma så vore det ju synd om man missat avtaget till Arlanda. Låten är från 2009.

Seaside Town – Baths

23-årige Los Angeles-producenten Will Wiesenfeld står bakom detta alias. Albumet Cerulean fick en hedersomnämning på Pitchforks ”årets album 2010”-lista. Björk och Toro Y Moi kan nämnas som inspiration.

 

Afterburn – Bobby Tank

En London-producent med rötter i 80-tals-ikoner som Quincy Jones och Trevor Horn, med technofunk och pampiga proggsyntar. Inte så mycket chill, mera rakt på, no time to spill.

Fairy tales for Moonwalkers – Casa del Mirto

Som det italiensktklingande namnet antyder, bjuds man på ett lugnt medelhavs-tempo. Kanske lite influerat av den grekiska synen på arbete. Chill. Mirto är en örtväxt som kantänkas också bidragit till det släpande soundet. Marco Riccis album 1979 är behaglig lyssning med drömsk disco, reverb och lofi-drypande synt.

 

Colorvision – Com Truise

Ännu en artist influerad av 80-talets ljudlandskap. Om man tar en titta på hemsidan får man favoritårtiondet bekräftat. Seth Haley står mer eller mindre ensam bakom projektet. Man undrar ju vilken Tom Cruise-film som är favoriten?

Det blir mycket på en gång det här. Jag får ta paus och fortsätta med del 2 vid annat tillfälle. Fattas mycket ännu och endel kanske inte alls hörde hemma här. Må Moog-gudar och Yamaha-hövdingar vara belåtna.