Tips 2013 del 2

Mycket lyssningsvärt som vanligt där ute men man kan ju inte hinna med allt. Och det är ju bra att det aldrig tar slut. Så gick det ju för Twin Peaks, Seinfeld, Nick Drake och Sture Dahlström men fortfarande finns det andra bottenlösa källor att ösa ur. Mina introtexter känns mer meningslösa för varje gång men jag vill ju få in bilden på Rubikskuben nånstans…

 

1. Toro Y Moi

Till sist måste man ge upp, ta ner skölden och släppa in Toro Y moi på bara skinnet. Han har knackat på länge. Och då man öppnar får man vältra sej i varma ljudfiltar, åka slalom mellan stalaktiter av drum och stalagmiter av base. Det går alldeles ypperligt att ligga på spikmattan till dessa toner. Men han förkastar inte heller mera ansträngande aktiviteter. Toro Y Moi är Chazwick ”Chaz” Bundick, 26-åring från Columbia.

 

2. Foxygen

Redan med EPn Take the kids off Broadway tog lekfullt charmiga Jonathan Rado and Sam France mig med storm. Waitin’ for you var helt fantastisk. Förra veckan kom 9 spår till under rubriken We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic. Det är psykedelisk rock som andas Marc Bolan, gammal Rolling Stones och Kinks. Endast det bästa är gott nog. MGMTs album Congratulations dyker också upp i mina synapser. Foxygen finns på Jagjaguwar Records (Bon Iver, Okkervil River, GAYNGS).

 

3. Johnossi

Energistinna Johnossi visade sig igen på P3 Guld-galan med nytt material. Gone forever är första singeln från den kommande plattan som lär ska släppas 30. mars. Och visst känner man igen John Engelbert och Oskar Bonde. På White Stripes manér marscherar sprängladdningen taktfast fram mot låtens sista ton. Ännu en explosiv dänga med nerv av Johnossi.

 

4. Kate Boy

Spännande elektroprojekt som siktar på att ta över världen av den mästerliga kvalitén att döma. Kate Akhurst, Hampus Nordgren Hemlin, Oskar Sikow Engström och Markus Dextegen står bakom detta storhetsvansinne som mycket väl kan leda ända fram. Niki & the Dove och The Knife har fått konkurrens. Kate Boy ges ut av IAMSOUND Records (Charli XCX, Florence and the Machine, Little Boots, Fool’s Gold) .

 

5. Och på tal om The Knife så är ju faktiskt bandet tillbaks med singeln Full of fire. I april kommer den femte fullängdaren, Shaking The Habitual, och då har det gått hela sju år sedan sist. 10 minuters video, fixa en smörgås innan du klickar igång.

 

Annat intressant just nu är:

Cayucas

Minä ja Ville Ahonen – Ennen kuin kuolen (finsk melankoli, klicka och grattis! du har dina moves inför helgen fixade)

Cayucas – High School Lover

Martin Rössel – Don’t blame me   (comebackande 80-talsartist)

Night Beds – Ramona

Sin Fang – Look at the light (Isländsk briljans)

Men snart kommer årets första månadsredovisning med ungefär 200 låtar till. På återhörande.

Renny Wilson från Edmonton

Om man trivs under vattnet, om man gillar dimman, om det svajiga kassettsläpande soundet från solbrända blandband med tryckare från ’89 leder till gåshud. Då ska man dyka i nu. För Edmonton-killen Renny Wilson finns där i plurret med en badanka och väntar på sällskap i sin pedalbåt.

Albumet Sugarglider släpptes i september på Mint Records, men det brukar ta ett tag för obskyra figurer att ta sej över oceanen i pedalbåt. Det här kan vara början på en ny vänskap. Oj vilka dansande basgångar.

Musik i Veckan 2013 del 1

Musikåret raketstartar och väntar inte på någon. Här gäller det att hänga med annars lämnar man ”baket som hästskåne på krombiåsen”*(se fotnot), som min mormor brukar säga.

Jag kastar fram några axplock som dykt upp på sistone och som jag tycker det kan vara värt att hålla öronen och ögonen på. Läs och begrunda och kommentera om andan faller på. Välkomna till 2013.

 

Surahn

Ett australiensiskt surfaranlete med långt hår och skägg soular sig tillbaks till 70-talet och tillbaka. Surahn Sidhu uppträdde tidigare med de färgsprakande retro-futuristerna Empire Of the Sun och har skrivit hits för Usher. Han behärskar alltså både det ena och det andra. Hans solosound innehåller influenser av Stevie Wonder, Elton John och nånting ABBAesquet. Men man har hela tiden känslan att vad som helst kan hända via flangranta gitarrer och Shaftsk bas. En spännande Ep släpptes redan i slutet av 2012 på lilla bolaget DFA Records (Holy Ghost!, Sinkane, YACHT).

 

Bears

Ett såndärnt fint gäng med hängslen, smidiga frisyrer och lämpligt välanvända tröjor. Björnarna från Cleveland har öra för melodier. Det ligger ett trevligt skottskt indieskimmer över bandet. Tredje albumet Greater lakes har just släppts på Misra Records, som även saluför amerikana-fantomerna Great Lake Swimmers och Shearwater samt Destroyer.

 

Christopher Owens

Girls-frontmannen Christopher Owens har gett sig ut på soloäventyr. Det är ett ytterst hajpat sådant. Förväntningarna har varit stora på soloalbumet Lysandre som kom ut förra veckan. Med andra ord finns det massor av läsning om man är intresserad och vill googla. Hans kännspaka sårbara ärlighet genomsyrar även detta projekt.

 

Marching Band

Ett svenskt band som det pratas på tok för lite om, med det är ju mycket som ges för lite spaltutrymme i media. Fotbollsundret från Åland; IFK Mariehamn till exempel. Nåja alla världens orättvisor glömda för en stund, har vi här en Linköpingsduo med briljant känsla för melodier och popharmonier. Debutskivan Spark Large med låtarna Travel in time och For your love har jag lyssnat oavbrutet på sedan släppet 2008. Den 15. januari poppade EPn And I’ve never seen anything like that ut. Erik Sunbring och Jacob Lind är värda mer än bara en sketen notis på den här sidan.

 

Pickering Pick

De senaste fyra åren har Pickering Pick släppt ett nytt album. Och varje gång lyckas han med enkla medel trolla fram nya vackra melodier till 60/70-talsfolkigt gitarrknäpparackompanjemang, och ibland lite piano. För några dagar sedan släpptes Tropic med ännu en bukett melodiskt blomster. Det är lite Tallest Man on Earth men med en mer försynt approach. Det lönar sig att botanisera i Pickering Picks låtkatalog. Tips: Tiger on your arm, Morningside, Your sleeping dog, Stand in stone, Chance is gone.

 

Shout Out Louds

Som en påminnelse om det stundande albumsläppet basunerar jag ut andra singeln som just blivit videoifierad. Genial flöjt! Albumet Optica släpps alltså 26. februari. Håll ut! Det är ju en självklarhet men tåls att upprepas, Shout Out Louds är ju som bekant Världens Bästa.

 

Friska Viljor

Spralligt sparkande indie-stockholmarna Friska Viljor släppte Remember our name igår. Nu blåser dom vind i seglen igen och ger oss förhoppningar om ännu en vår och ännu en värmande sol i nacken. I sockor utan passform har jag halkat runt spisen och kokat pasta till Passionseeker. Och till If I die now har jag vid otaliga fredagstillfällen känt hur festhumöret stegrat från slapp motvilja till kanoners kanon. Och Old man sen då? Apelsinbowling i tamburen. Nu har ännu ett set partysignaturer kommit till världen. Hurra!

 

——- Fotnot——

* dialektalt uttryck som betyder att man blivit lämnad på efterkälken med bred marginal och fritt kan översättas med ”att lämna efter som hästskit på åsen i Kronoby”. Språkkurs i ren svenska del I är därmed avslutad.

———————-

God fortsättning på helgen och press play on tape!

Årets Låt 2012

För sjunde året har maratonkvällen Årets Låt gått av stapeln i mitt hem. Två självutnämnda förståsigpåare spelar totalt 80-90 utav årets favoritlåtar för att sedan enligt ett ytterst komplicerat men omsorgsfullt utarbetat poängsystem enas om en Top 20-lista. Denna nördiga musikdust utspelades alltså igår kväll och efter närmare 10 timmars hårt arbete, två påsar nötter, chips, salta pinnar, pizza, 6 liter dryck, Frödinge mud cake, 12-årig Old Pulteney och några koppar kaffe var vårt uppdrag fullbordat. Idag är vi en årslista och några kilogram rikare. Heureka!

Beach House

1. Myth – Beach House

2. Justify – Niklas von Arnold

3. In the hearts of men – First Aid Kit

4. Museum of flight – Damien Jurado

5. Lost – Frank Ocean

6. Tell her she’s the light of the world – Winhill/Losehill

7. Dinner – Blood Orange

8. Arch & Point – Miguel

People Get Ready

9. Singing the ending – Wymond Miles

10. Losing you – Solange

11. Winds light – Young Moon

12. Sunrise confessions – Caotico

13. Wildest moments – Jessie Ware

14. Zelda Maria – People Get Ready

15. Into the night – Raveonettes

–      Run my heart – Twin Shadow

17. Swimming pools – Kendrick Lamar

The Raveonettes

18. Stupid – Bobby Womack

–       Only in my dreams – Ariel Pink’s Haunted Graffiti

20. Tänd på – Kent

–       Cold nites – How to Dress Well

Spotify-lista:

2012 Top 20

Dagens Låtar #21

Tre artister som format och färgat mitt musiklyssnande är i farten igen. Tre artister som soundtrackade mitt 90-tal.

1. Kent har ju inte hållit sig borta under några långa perioder sedan de startade 1995. Och bortsett ett uppehåll 2002-2005 har jag inte ens hunnit tänka tanken ”när ska Kent komma med något nytt?”.

Förutom albumen bjuder Kent ibland på en välgörenhetslåt. Under åren har de släppt Längtan skala 3:1, Nålens öga och På drift i välgörande syfte. Nyaste låten i samma kategori släpptes på nyårsafton. Ingen kunde röra oss skramlar ihop pengar till förmån för kvinnojourerna och tjejjourerna i Sverige.

 

2. Men så ett par comebackande artister av högsta rang. David Bowie är tillbaka. Världen står still och gapar då Bowie andas ut nya textrader och annonserar ett kommande album i mars. The next day lär ska släppas runt 11 mars. Och jag minns än den där vinterkvällen, hur det knastrade magiskt då Changes dansade igång då mitt begagnade exemplar av Hunky Dory lades på skivtallriken. Det var bara början.

 

3. Jag upptäckte faktiskt Bowie via Suede. Lyssnade på den spektakulära och omvälvande debutplattan och försökte fäkta bort alla rutiga skjortor och otvättade grungefrisyrer. Någon kläckte ur sig ”om du gillar So young så gillar du garanterat Bowie”. Med både Suede och Bowie på mitt lag hade de rutiga skjortorna inget att säga till om. Brett Anderson & co släpper albumet Bloodsport någon gång i mars. Det må se tomt ut i kassan och i kylskåpet men man kan inte annat än skatta sig lyckligt lottad då tre av de största släpper nytt material under samma vecka.

King Melodies – en snäll jävel

Snällsjungande King Melodies kommer med sitt debutalbum I am the devil. Igår tror jag det släpptes. Det levereras med tassande och trippande kärlek trots att han hävdar sig vara ondskans hantlangare på omslaget. Någonting Marc Bolanskt puttrar också under ytan på flera av låtarna, framförallt Be cool with me och fenomenala Tick tock. Trots de sparsamma arrangemangen på flera spår finns det mycket innehåll i låtarna och i Martin Bäcklins uttryck. Och mycket skägg. Förutom sandstränder och Stefan Selakovic har nu Varberg också King Melodies bredgafflade alt.country-indie att stoltsera med.

 

 

 

Lyssna på hela albumet på Ramberget Recordings sida.

 

 

December Playlist

Vi har gått i mål. Ett år är till ändå, vår resa är slut. Dramatiskt värre. Men så har också musikåret varit fyllt av boombastisk bas och dramatiskt tingeltangel.

Årets sista spellista är decemberlistan. Fortfarande finns det några få element som den slarviga sopsorteraren och klimatförändringen ännu inte ruckat på. December kommer i slutet av året.

Listan innehåller 143 låtar, och om följande artister finns det läsning om man bläddrar eller söker bland sidorna; Born Blonde, Isaac Delusion, King Melodies, Cave Cat, By The Sea, Brothertiger, Challenger, Sam Flax, Husky, Sufjan Stevens, Easy October.

På listan finns också följande godsaker;

1. Svartöstaden – Magnus Ekelund & Stålet

Första singeln från det kommande albumet Dödskult. Den norrländska stålmannen fortsätter spränga hål i berggrunden.

 

2. Two Hours – Theme Park

Gå på tonårsfest med den Fine Young Cannibals-liknande sångaren i Theme Park. Lika bra som en 80-talsfilm.

 

3. Yours for you – O. Children

Bandnamnet från en Nick Cave-sång. Även sången påminner. Med en adderad dos klös.

 

4. The Bell – Post War Years

I väntan på nästa Arcade Fire får man hålla till godo med brittiska Post War Years, vars fullängdare Galapagos släpps i slutet av februari.

 

5. Green sea – Fear Of Men

Spännande Brighton-band som inte enbart består av kvinnor, bandnamnet och rädslan till trots. Ettband som väljer sina skivbolag med omsorg; Sex is disgusting Records, Sexbeat Records och Italian Beach Babes Records.

 

6. Strangers – Gung Ho

Finns nåt MGMT-lekfullt här.

 

7. Wind in Your sight – Johns Vatten

Rakt på med samma attityd som Bad Cash Quartet en gång i tiden äntrade scenen. Ett musikkollektiv på nio personer som har Göteborg som bas.

 

8. Laura Palmer – Kerkko Koskinen Kollektiivi

Ett annat kollektiv är Kerkko Koskinens enseble. Mannen bakom det melankoliska 90-talssoundet i Ultrabra fortsätter längs melancholy road. En känsla man behärskar eller åtminstone kan framkalla i Finland. Albumet återfinns bland topplaceringarna i årets Nordic Music Prize.

 

9. HML – Delay Trees

Kolla också in finländska Delay Trees som även de behärskar melankolin i shoegazetappning.

 

10. Quiet the mind – IAMX

Och så är Sneaker Pimps grundare och sångare Chris Corner tillbaka med solomaterial. I mars kommer albumet The Unfied Field.

 

Varsågoda, kolla gärna in de andra decembersångerna också. Exempelvis;

La Shark

Mr modern man   – La Shark

Doom and gloom – Rolling Stones

Dysmirror – Father Sculptor

Fandango – Death In the Afternoon

White foxes – Susanne Sundför

Esmeralda – Ben Howard

Lovers in the parking lot – Solange

Protovision – Kavinsky

Eros and Apollo – Studio Killers

Men det finns ännu mer på listan: DECEMBER 2012

Och i och med detta lägger jag lapp på den på förhand domedagstyngda 2012-luckan och reser vidare in i ett säkerligen magiskt 2013.

Årets Album 2012 del 5 av 5

och den delade guldmedaljen går till…

Klicka på länkarna och lyssna, titta och njut.

GULD (1-4)

 

Beach House – In Bloom

Beach House = Victoria Legrand – sång, keyboard, orgel, piano & Alex Scally – sång, bas, gitarr, keyboard, orgel, piano

Alex och franskfödda Victoria har drömt fram ett glittrande undervattensmirakel. Starkt reverbad sång ljuder från unisex-toaletten och Alex fender-fåglar seglar harmoniskt över strängarna. Denna tjatiga hyllning till duons ära är berättigad. Om det köps några skivor i år, är Bloom helt klart ett av mina inköp. Beach House lyckas beskriva skönhet och hitta stämningar man inte visste fanns. Trummorna i Wild är stulna från hobbyrummets Casio-synth. Genialt.

”My mother said to me that I would get in trouble
Our father won’t come home, cause he is seeing double”

Med mina favoritfärger målar man mönster efter mönster, det ena vackrare än det andra Man målar med olja, lager på lager. Och det sprakar så jag knappt vågar titta. Jag bara lyssnar till ljudet av penslarnas sprakande mårdhår. Det blir guld, Victoria och Alex, Guld!

Favoriter:

The Hours

Myth

Lazuli

Troublemaker

Wild

 

First Aid Kit – The Lion’s roar

Detta sköna lejonvrål låg i födslovånda redan vid förra årsskiftet och alla visste nog genast vid förlossningen att det var årets bästa album man höll i sin famn. Två röster som vittnar om en paradoxal livserfarenhet, och med sekelskiftesbilder från Willie Nelsons ”mina första år”-bok och Hank Williams Cadillac som fond, rymmer The Lion’s roar 11 sånger som enligt all logik inte borde kunna vara möjliga i Norden. Men kanske är det ändå en svensk visgrund som gör att systrarna Söderberg undviker att bara bli ett americanaband i mängden. Sången är alltjämt underbar, harmonierna vackra, med exakt rätt mängd igenkänning för att gå rakt in i hjärtat. Guld.

Favoriter:

Emmylou

In the hearts of men

Blue

To a poet

 

Young Moon – Navigated Like the Swans

Springsteens karga Nebraska flimrar förbi då vi susar fram i en lånad bil ur en John Hughes-film. Nattlig stillhet vilar över spåren och man vaggas in i trygghet med de redskap som krävs för att klara av vargtimmen. Hej Bruce, vad tror du om det här? Släpande elektronisk indie och en trött sångröst. Det är klart att Trevor Montgomery är trött. Han jobbar ju dygnet runt, karln. Dagtid lär han lägga kakel medan han till natten byter ut kaklet mot trummaskiner och syntar för att placera toner i dess rätta formationer. Han fyller således konstant tomma ytor med skönhet.

Ibland ligger Young Moon någonstans mellan Nick Cave och Leonard Cohen. Han sluddrar en aning efter några glas men kan också rycka upp sig på sin stol för att suga lite på sin cigarett. Vet inte särskilt mycket om Trevor Montgomery, men han har förmodligen varit heartbroken en och annan gång. Sången är en viktig ingrediens och då den laddas med rätt mått råhet och känsla träffar Montgomerys elektroniska trollspö mänsklighetens innersta med en kinesisk bågskytts ackuratess. Han skriker inte, höjer knappt rösten men han får ändå all uppmärksamhet just nu. Han framträder som en vålnad från ungdomens tjuvrökande, porrtidningsfluktande skogar. Hans mörker fylls med ljus, de cyniska och makabra lo-fi upptagningarna tvättas rena av en vital och berusande kärlek. Bruce, John Huhes och alla andra, vad tror ni om det här? Guld.

Favoriter:

Winds light

March

A reason

Cold day solstice

On the verge

 

Twin Shadow – Confess

Väntade som på tomten. Men jag kände inte samma ångest inför öppnandet av paketet. Jag var rätt säker på att George Lewis jr skulle leverera. Igen. Twin Shadows andra album, Confess, dansar arm i arm med 80-talet, skejtar med Phil Collins och förväxlar sina bermuda-shorts med Morten Harket. Och min favorit på skivan med ett röstläge a’la Gary Moore-ballad med Don Henleys ”Boys of summer”-bläddrande över strängarna. Fantastiskt. Spring hjärta, spring. Och hjärtat sprang. Guld åt Twin Shadow

Favoriter:

Run my heart http://www.youtube.com/watch?v=wGYknpGqOcU

Five seconds http://www.youtube.com/watch?v=HiC9XNQSxFQ

The one

When the movie’s over

 

Om man inte orkar eller hinner läsa de fyra andra delarna av årslistan så är det följande album det rör sig om;

Amanda Mair – Amanda Mair

Caotico – Sunrise confessions

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Miguel – Kaleidoscope dream

 

Love Antell – Gatorna tillhör oss

Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Mature Themes

Wild Nothing – Nocturne

Jens Lekman – I know what love isn’t

Dylan Mondegreen – Dylan Mondegreen

 

Yung Life – Yung Life

Bill Fay – Life is people

The Tallest Man On Earth – There’s no leaving now

Niki & The Dove – Instinct

Michael Kiwanuka – Home again

Niklas von Arnold – Relations

DIIV – Oshin

The Falls – Hollywood (EP)

 

Black Marble – A different arrangement

Eight And A Half – Eight and a Half

Ghost Beach – Modern tongues (EP)

Glen Hansard – Rhythm and repose

Llojd – Snygga kroppar (EP)

Mac Demarco – 2

Ryan Monroe – A painting of a painting on fire

Wymond Miles – Under the pale moon

Challenger – The world is too much for me

Årets Album 2012 del 4 av 5

Summeringen av musikåret i form av en årsbästalista har nu kommit till silverplatsen. De 30 album som fått plats på listan delas in i fem kategorier; En God Kompis, Hedersomnämnande, Brons, Silver och Guld. Observera att inom respektive kategori saknas inbördes ordning. Klicka på länkarna om du vill se videon.

SILVER (5-8)

 

Amanda Mair – Amanda Mair

Sångfågeln Amanda, är född 1994 och var blott 16 år då hon stegade in i studion och sjöng in 10 drömska poppärlor. Parallellerna har hela tiden dragits till Kate Bush som även hon var tonåring då hon sjöng in sin debut The Kick Inside för 35 år sedan. Amanda tjuvstartade musikåret med sitt skivsläppt tidigt i januari och låtarna House och Doubt som släpptes redan innan årsskiftet. Skivan startar med Said and done där Amanda betonar sina S på ett fantastiskt charmigt vis. Och förutom den självklara Running up that hill-galopperande House är It’s gonna be long och Before också favoriter. Och så fortsätter det. Melodierna omfamnar mig kärleksfullt utan att vara påträngande. Vi har ett perfekt förhållande, Amanda och jag. Philip Ekström från The Mary Onettes har satt sin skimrande prägel på albumet och förhållandet.

Favoriter:

Doubt

Before

It’s gonna be long

House

 

Caotico – Sunrise confessions

Jag är såld. Umeå-bandet Caotico har knåpat ihop denna hubbabubbistiska tolkning av det tidiga 1900-talets kaféfilosofiska ideologier. Mindre absinth, mera jordgubb. 80-talsvibbar, lekfull reggaerytm, Lilla Sportspegeln-glattig livssyn – In med bollen, nähäpp ingen cykeln, skit samma. Snabbt blev de personliga favoriter.

”We are the one’s who don’t like to work, spending our time at the coffee shop.”

Favoriter:

Sunrise confessions

SAD

Into the beat

The night I died by the sword

 

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Godis för inbitna Kent-fanatiker har sockrat marknaden ganska tätt de senaste åren. Då gubbarna släppte Vapen & Ammunition pratade de om influenser av Eurythmics och Dire Straits, genom ett medvetet försök att skapa en skiva fylld av hits. Nu hälsar Kent på Pet Shop Boys och sveper in på en shoppingresa i norra London och King’s Cross. Efter utsvävningar i tranceträsket och elektroniska upptåg har Kent letat sig tillbaka till tydliga låtprofiler och kraftiga crescendon. Man frågar sig alltid; vad händer härnäst? Sedan den där sommaren 1996 på en liten trädgårdsfestival med det fräna, omkullsparkande introt till Kräm köper jag allt jag kommer över av Eskilstuna-pojkarna/männen/gubbarna. Orkar de ta fram gitarrerna på allvar igen?

Favoriter:

Tänd på

Beredd på allt

Ruta 1

 

Miguel – Kaleidoscope dream

Flera än Gert Fylking ropade Äntligen! när Kaleidoscope Dream släpptes. 2012 var året då jag fann mig själv intrasslad i nysoul- eller R’n’B-nouveau. Det började som en flirt men fortsatte in i total förälskelse. Vi hör The Weeknd från modern tid och Marvin Gaye från förhistorisk era. Men hela tiden hittar man mycket rock i rytmen, bluesen och soulen. Sångmässigt ser Miguel sina influenser i Queen, The Beatles, The Police och Def Leppard. Han kan sin rockhistoria, i slutet av ”Don’t look back” hyllar han Zombies’ ”Time of the season”. Och jag hyllar Miguel med en silvermedalj.

Favoriter:

The thrill

Adorn

Don’t look back

Arch and point

… och så var det bara guldmedaljen kvar. Vinnarna avslöjas imorgon.

Årets Album 2012 del 3 av 5

Jag fortsätter mitt försök att summera musikåret som det låtit i mitt hem och mina hörlurar. Jag tänker dela in 30 album i fem kategorier; En God Kompis, Hedersomnämnande, Brons, Silver och Guld. Inom respektive kategori saknas inbördes ordning. Vi har kommit till den delade bronsmedaljen. Endast 8 album återstår.

 

BRONS (9-13)

 

Love Antell – Gatorna tillhör oss

Underbart känslosamma vardagshistorier och moderna skildringar av livet. Efter en genomlyssning har man läst Jersilds Barnens ö, studentmarscherat genom ett franskt 1968, känt sin egen tonårspuls på nytt och så mycket mera. Love har tagit av sej den Perssons packade Valentin-rocken och klätt sig i personlig stil.

Favoriter:

Stjärna där

Du växer upp

Barnens ö

Kastar sten

Gatorna tillhör oss

 

Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Mature Themes

Ariel Pink slänger in mera sjögräs i kassettbandspelaren. Psykedelia och överreverbade körer och allt man förälskade sig i på förra albumet Before today. Man tackar och tar emot. De hoppar djärvt mellan genrerna via retrotrampolinen. Williams S Burroughs (läs: Cronenberg om du är på besserwisser-humör) gav oss utomjordiska kackerlackor förklädda till skrivmaskiner. Ariel Ronseberg ger oss Mature Themes.

Favoriter:

Mature themes

Only in my dreams

Live it up

Farewell american primitive

 

Wild Nothing – Nocturne

Jag har fallit, eller drunknat. Tagit mig vatten över huvudet och fått tusen kallsupar av undervattensdrömska toner. Det är fantasiländers nationalsånger och underländska kampsånger med lilla Alice och hennes berusade svampmolnsbröder som trubadurer. Nocturne betyder nattlig musik, och i den klassiska musiken rör det sig om långsamma, romantiska stycken med utpräglad vacker melodi. Jag är beredd att skriva under för Wild Nothings del i att föra Chopins (nocturnens mästare) arv vidare.

Favoriter:

Shadow

Midnight song

Through the grass

Counting days

This chain won’t break

 

Jens Lekman – I know what love isn’t

Allvarsamt lekfulla visor i absolut samspel med väder och vind. Precis som man brukar säga att det är mannen som gör kläderna, hävdar jag att det är Jens Lekman som gör vädret. Basen brummar på 80-talskt Take my breath away-vis i Become someone else’s och om man inte fått gåshus tidigare så är det oundvikligt då She just don’t want to be with you anymore droppar igång som tårar direkt från Lekmans hjärta. Break-ups och hjärtesorg ligger igen bakom detta mästerverk ochvi får försiktigt utan att stiga på några ömma tår tacka den nyckfulla kärleken för att den gett oss I know what love isn’t.

Favoriter:

Become someone elses

Some dandruff on your shoulder

She just don’t want to be with you anymore

I know what love isn’t

 

Dylan Mondegreen – Dylan Mondegreen

Det finns mängder av singer-songwriters som gråtmilt sjunger om den mörka hösten. Blöder näsblod över strängarna och predikar om jordens undergång. Men så finns det också de med ett mera hoppfullt uttryck som sjunger om vårens livskraft. Norrmannen Börge Sildnes är av det senare slaget. Under namnet Dylan Mondegreen har han fått till en chockerande charmig samling låtar. I slutet av september släpptes det bejublade, självbetitlade albumet. Jag tar för givet att det finns fler än bara jag som jublar över albumets förträfflighet.

Det doftar Midlake och en subtitulo-kreativ Josh Rouse, det andas vacker evergreen som man gärna somnar, vaknar eller picknickar till. Dylan Mondegreen sammetssjunger på 70-talsvis a’la Bread och Carpenters, gitarrplockar fingerfärdigt och kryddar med trolska flöjtvirvlar och nån xylofon-variant på fantastiska It takes two. Jag har svårt att tänka mej nåt mysigare.

Favoriter:

Come tomorrow

The heart is a muscle

It takes two

You make it easy