Man behöver inte alltid gå över bron efter vatten, som det heter. Jag ska istället slå ett slag för två intressanta namn på den inhemska musikhimlen som hör och häpna faktiskt gnistrar om man väljer att öppna öronen.
Koria Kitten Riot var i begynnelsen ett enmansprojekt signerat Antti Reikko. Efter två album som han till stor del snickrade ihop själv, utvecklades konceptet under hösten 2011 till ett turnerande femmannaband (+ Eino Anttila, Olli Rahkonen, Lasse Toimi, Teemu Vänskä). KKC har även skivkontrakt i Tyskland, Österrike och Schweitz med Kyr Records. Ett tredje album är på gång och bandet bor för tillfället i studion.
Här är Playing Truant från albumet The Lows & The Highs (2011). Som ett snällt leksakslokomotiv tuffar det framåt och ler ödmjukt åt nyfikna bysbor vid sidan om spåret. Låtarna byggs upp av liknande harmonier som svenska Isolation Years och EP’s Trailer Park.
Delay Trees är ett gäng drömpoppare från Tavastehus, södra Finland. Bandet består av Rami Vierula – sång/gitarr, Lauri Järvinen – bakgrundssång/gitarr/synth, Onni Oikari – Bakgrundssång/trummor, Sami Korhonen – bas/synt. Låtarna är vaggvisor för vuxna, insmorda i eteriska oljor. (om det är låtarna eller de vuxna som är inoljade får man själv besluta beroende på hur lätt man tar på syftningsfel)
Ett självbetitlat debutalbum såg dagens ljus i september 2010 och lanserades även i Centraleuropa, USA och Japan i början av 2011. Det som 2007 inleddes med kamratligt jam av långsamma ackordföljder i en trång replokal har nu nått nya höjder.
19. oktober kommer bandets andra album Doze, utgivet på Soliti Records. Albumet innehåller en hyllning till hemstaden Tavastehus/Hämeenlinna. (förkortat HML)
Från debutskivan är jag väldigt förtjust i hjärtskärande vackra Tarantula/Holding on
Och så ännu en låt från debutalbumet; About Brothers
Man måste ju basunera ut budskapet då nån från George Lewis JRs magiska värld blåser i trollflöjten. Det är alltså Twin Shadows basist Russel Manning som är ute och ensamseglar. Det kan ju inte bli annat än intressant. I slutet av oktober är en EP planerad. Man får smaka på en video tills dess. Vilken gruva de har att ösa ur, skivbolaget Cascine. Alltså Rush Midnight med The Night was young enough.
Gerry & The Pacemakers, Beatles och 60-talets beat wave ligger till grund för mycket, så också dagens låt. Fina stämmor och finurliga gitarrslingor, men så huserar också dessa danskar studiekompisar i England. Stämningen är naturligtvis god, inte ett bekymmer på denna jord, självförtroendet svämmar över, med andra ord som en perfekt fylla. Mina damer och herrar: Jetsi Kein
Dagens Låt: I’m in control
Band: Jetsi Kain
Medlemmar: Jakob Bøcher Müller and Frederik Gøtzstch
Ursprung: Köpenhamn
Skiva: Jetsi Kain EP (2.september 2012)
Låter som: Beatles möter Empire of the Sun i Karibien
Kuriosa: Bandnamnet lär vara smeknamnet på en mytomspunnen gängledare i Kalifornien från det tidiga 1800-talet.
Lyssna också på: Pasadenas debutalbum eller EPn, ”Sunrise Confessions” – Caotico
Eller om man vill se videon med Jetsi Kain själv i aktion: I’m in Control
Starkt influerad av Brian Wilson och Beach Boys solskensharmonier sörplade Curt Boettcher en hel del Pet Sound-pop. Hans änglalika Peter Pan-stämma bidrog också till bakgrundssången på The Byrds fantastiska ”The Notorious Byrd Brothers” från 1968. Curt Boettcher dog 1987 endast 43 år gammal. Inte helt olikt konstlivets ödesmättade normer har Boettcher fått ett större erkännande i efterhand.
Dagens Låt: I Call you my rainbow
Artist: Curt Boettcher (Boetcher, Becher)
Ursprung: Wisconsin
År: Låten gavs ut så sent som 2004 på samlingsskivan Little Chicken Was Right, men är troligen inbandad tidigt 70-tal.
Skiva: Little Chicken Was Right
Låter som: Byrds, Beach Boys, Bread, solskenspop från ’68 men ändå bärande på en liten sorg.
Övriga Boettcher-band med kultstatus: Eller som inte skördade framgång då det begav sig, The GoldeBriars, The Ballroom, Sagittarius, The Millennium
Lyssna också på: Boettchers ”I love you more each day” och ”Lament of the astral cowboy”. Tiny Dancer – Elton John, Boettchers band The Milleniums album ”Begin” från 1968
Boettcher producerade The Associations album ”And then along comes…” och hade stor del i deras hit ”Along Comes Mary”, som bandet framförde i en humoristisk tv-show, The Smother Brothers 1967. Även bandet försökte ta den komiska seden dit de kom.
Sunglasses är Samuel Cooper och Brady Keehn från Savannah, Georgia. Harry Nilsson, Luis Bunuel, Phil Spector, Talking Heads och Brian Wilson är några av förebilderna. Man kan väl säga att Harry ”Without You” Nilsson står för melodierna, Bunuel för det konstnärliga, Spector för produktionen, Talking Heads för rytmen och Brian Wilson för harmonierna. Blanda det med serpentiner och konfetti och sätt på solglasögonen.
2. Come for me – Moonlight Matters (feat. Gustaph)
Det är 1986. Modern Talking, Baltimoras Tarzan Boy och Bronski Beat spelas på trackslistan. Den belgiska producenten Sebastiaan Vandevoorde har återskapat en fruktsallad från Kaj Kindvalls fredagsmys.
3. Shooting up sunshine – Reptile Youth
Dessa danskar rör sig delvis i The Killers fotspår men klär sej i ett upptempo från Phoenix garderob. Videon dök upp i augusti medan albumet är rykande färskt. Och visst svävar sångaren Mads Damsgaard Kristiansen iväg i refrängen som Limahl i Neverending story?
4. Slutna Ögon – Kolbacken
Är det okej med det här nu 2012, 16 år efter Kents Verkligen? Jag vet inte riktigt. Har inte hunnit besluta mej för vad jag tycker om Fredrik Hast, Zarah Andersson-Knut, Mikael Andersson-Knut, Staffan Ljunggren och deras Kolbacken. Är det en ung, svettig Jocke Berg eller är det en obekväm Ville Pusa med påklistrad Melankoliiiiiiiiii!!! Kom inte hiiiiiiiit!!!
Här finns ändå postpunkiga reverbrötter och säkert många nostalgiska referenser om man känner till Sundsvall med omnejd.
5. Optimist High – Chris Cohen
37-årige Cohen har turnerat med bland andra Cass McCombs, Haunted Graffiti och Danielson. Men ”Overgrown Path” som släpptes i september är första albumet under eget namn. Musiken andas 70-tal med Syd Barrets Pink Floyd i inandningen och John Cale i utandningen. Det här ska varje 30+are gilla.
6. Girl on fire – Alicia Keys.
The Element of Freedom med bland annat Empire state of mind tog mig med storm kring julen 2009. I november kommer Alicias femte album Girl on Fire. Titelspåret är redan släppt. Inte direkt stormvarning men lite blåst hinner väl torna upp tills november.
7. I Was Running – Alpaca Sport
Alpaca Sport är Andreas Jonsson (obs! Jonsson utan H) med stor hjälp av en massa kompisar, som det står på hans Facebook-sida. Producent är Bad Cash Quartet-trummisen Kalle von Hall. Mysig, välklädd labrador-indie med snygga frisyrer och perfekt längd på byxorna. Som ett snällt husdjur som aldrig biter. Och en cykelscen med vännen på pakethållaren är väl aldrig fel.
8. So I can Grow – Cold Showers
Stämningen är förföriskt deppig, så där på Joy Divison-vis. Och Jonathan Weinbergs barryton ekar som på en brittisk pub. Men Cold Showers är förvirrande nog ett L.A-band.
De kanadensiska tvillingsystrarna Tegan and Sara rockar som sin landsman Neil Young och skriver melodier som borde göra Lady Gaga grön av avund. Om man missat systrarnas stomp i rampljuset är det på tiden att man nu tänder lampan och vässar öronen.
En kort resumé följer över vad du missat eller vad du borde lyssna på igen denna kväll i september; 10 oumbärliga, new wave-aggresiva, folkindie-kyssar signerade Tegan and Sara.
Jag hittade de piercade, tatuerade systrarna Quin först i och med deras femte skiva The Con (2007). Man kan med fördel variera låtvalet beroende på om man känner övervägande pubertal ilska eller mera ångest över att man glömde ingefära då man var till City Market. Eller så kan man lära sej att känna lite från båda världar.
2009 kom albumet Sainthood, producerat av Death Cab for Cutie-gitarristen Chris Walla. Albumet är lite mera bearbetat och polerat än tidigare men låtarna är fortfarande lättillgängliga och man kan känna en nerv i bekymren som omsjungs in i 30-årskrisen.
Från andra skivan The Business of Art (2000) är My Number det starkaste kortet. De då 20 år gamla systrarna producerades av en personlig favorit, Hawksley Workman, kanadensisk rock singer-songwriter med förkärlek för cabarétpop och glamrock men också med fingertopskänsla i balladerna.
7. My Number
So Jealous från 2004 kan ses som genombrottsskivan.
8. Where does the good go
9. Walking with a ghost
25. September släpptes singeln Closer som en aptitretare inför det stundade sjunde albumet Heartthrob som lär ska komma i januari 2013.
10. Closer
Någon riktigt bra video hittar jag inte, så där har Tegan & Sara nånting att jobba på.
Phone Tag bjuder på tropisk drömpop eller syntfoni, som nån ordvitsare skrev. Det svänger somrigt i refrängen. Kanske det finns lite Malibu och en ananashalva kvar i skåpet?
Dagens Låt: Ghosts Behind
Band: Phone Tag
Medlemmar: Gryphon Graham – sång/gitarr, Bodhi Landa – bas, Eliza Walton – synt/keyboard, Noah Hanlon – trummor
Ursprung: Brooklyn
År: 19 sept. 2012
Skiva: Phone Tag
Låter som: Att blicka upp mot solens strålar ur ett undervattensperspektiv. Man kan väl finna vissa likheter i Passion Pit och Holy Ghost!
Kuriosa: Frontfiguren och låtskrivaren Gryphon bloggar om ekonomi och finanskrisen och är även en vän av grekisk mytologi och tidig 80-talsrap/elektro. Inför spelning händer det att bandet laddar upp med TotosAfrica…
Lyssna också på: Night Error och Ishmael är också bra låtar. Den senare påminner en aning om ”I’ll find my way home” med Jon&Vangelis.
Förre Chili Peppern John Frusciante är tillbaka med nytt material. Och vi vet ju att han kan vara produktiv om han vill. Mellan februari 2004 och 2005 släppte han fem album, varav två var väldigt bra (Curtains och Will to death) Nu har han dammat av sin gamla commodore 64, samplat Donkey Kong-spelautomaten på sitt barndomscafé och bitpopat sej in i en ny era. ”PBX Funicular Intaglio Zone”, som släpps 25. september är hans elfte studioalbum och lär släppas även på kassett.
Det ultraelektroniska forumet är inte riktigt min hemmaplan men jag tänkte ändå stiga in i det okända, lystra till melodierna och känna på stämningen. Jag förstår ju att där en gång i tiden post-punken och tidiga goth/emo-aktörer som Joy Division, Bauhaus, The Cure och The Birthday Party respresenterade ett uppror av dysterhet, ilska och desperation mot alla leende musiker, finns det nu nya sound att kanalisera de rebelliska känslorna genom. Om man alltså känner att man vågar och vill veta hur det låter utanför U2s, Elvis och Oasis skyddade verkstad, är detta ett axplock av vad jag hittat under min upptäcktsfärd i den elektroniska vildmarken.
Tangier Winds – Southern Shores
Jamie Townsend och Ben Dalton återskapar havet, elden, vinden och skogarnas alla djur. De blåser behagligt i Southern Shores susande säv. De ligger på väldigt intressant Cascine med bland andra Chad Valley, Ditt Inre, Erica Spring, Shine2009 och Whendays. Gå in och lyssna på de rätta elementen.
Life after defo – Deptford Goth
Lite James Blake, lite Jamie Woon, men ändå bara Daniel Woolhouse från London. Ytterligare en smakbit suggestiv, hypnotisk ny-R’n’b, som blivit vanligare de senaste åren.
EFX – Teengirl Fantasy
Studiekamraterna Logan Takahashi och Nick Weiss bildar denna tonårsflickdröm. Känner mig inte riktigt falla inom de ramarna men så är nog också namnet något vilseledande. Det är musik för hörlurarna på pendeltåget. Linjer av ljus swooshar förbi.
New Found Land – Montag
Antoine Bedard från Montreal har ett årslångt projekt på gång, knappast Kulturfondssponsrat. Han ger ut en singel/video i månaden under 2012. New Found Land kom ut i maj. Det är småtrevlig syntmatta med småsympatisk sång. Rätt harmlöst. Imorgon 25. september är beräknad tid för nästa låts förlossning…
En norsk flirt med 80-talsestetiken som förespråkar varma sommarnätter, ungdomlig våghalsighet och packade dansgolv. Jørgen Meyer, Bjørn Boassen och Snorre Valen börjar återuppbyggandet av 80-talet med keyboardgitarren.
Back from the grave – The Chromatics
Johnny Jewel är drivkraften i Chromatics. Här finns starka band till filmmusik, exempelvis Drive, John Carpenter och Twin Peaks. Vi pratar dyster och lättsam syntpop omvartannat, med analoga syntar samt moderniserad italodisco. Lite punk-attityd lurar också där i bakgrunden.
Everyday hazards – The Advisory Circle
Är Jon Brooks (tillsammans med Georges Vert och King of Woolworths). Här stiger vi in i ett landskap signerat Jean Michel Jarre. The Advisory Circle finns hos skivbolaget Ghost Box, som säger sig vara ”en grupp konstnärer som finner inspiration i folklore, vintage elektronik, biblioteksmusik och hemsökta tv-apparater”.
Arlanda – Andreas Tilliander (feat. Jocke Berg)
Gillar man Kent eller Jockes stämma så vore det ju synd om man missat avtaget till Arlanda. Låten är från 2009.
Seaside Town – Baths
23-årige Los Angeles-producenten Will Wiesenfeld står bakom detta alias. Albumet Cerulean fick en hedersomnämning på Pitchforks ”årets album 2010”-lista. Björk och Toro Y Moi kan nämnas som inspiration.
Afterburn – Bobby Tank
En London-producent med rötter i 80-tals-ikoner som Quincy Jones och Trevor Horn, med technofunk och pampiga proggsyntar. Inte så mycket chill, mera rakt på, no time to spill.
Fairy tales for Moonwalkers – Casa del Mirto
Som det italiensktklingande namnet antyder, bjuds man på ett lugnt medelhavs-tempo. Kanske lite influerat av den grekiska synen på arbete. Chill. Mirto är en örtväxt som kantänkas också bidragit till det släpande soundet. Marco Riccis album 1979 är behaglig lyssning med drömsk disco, reverb och lofi-drypande synt.
Colorvision – Com Truise
Ännu en artist influerad av 80-talets ljudlandskap. Om man tar en titta på hemsidan får man favoritårtiondet bekräftat. Seth Haley står mer eller mindre ensam bakom projektet. Man undrar ju vilken Tom Cruise-film som är favoriten?
Det blir mycket på en gång det här. Jag får ta paus och fortsätta med del 2 vid annat tillfälle. Fattas mycket ännu och endel kanske inte alls hörde hemma här. Må Moog-gudar och Yamaha-hövdingar vara belåtna.
Blanda en ledsen, lämpligt labil Prince med godbitarna från Fibes oh Fibes album Emotional och skaka om soulmixen. Då Niklas von ArnoldsSuperman kom ut i början av 2011 snurrade skivan (symbolisk snurr nuförtiden) överraskande frekvent i min boning. Inte riktigt min stil, hade jag för mej. Då uppföljaren Relations nu släpps är jag omvänd och inte längre överraskad.
Dagens Låt: Justify
Artist: Niklas von Arnold (28 år)
Ursprung: Göteborg
Skiva: Relations (19. september 2012)
Låter som: Jag avfyrade likhetskrutet redan i ingressen, men förutom Prince/Fibes oh Fibes låter det också i övrigt väldigt bra. Sublim soul.
Kuriosa: Niklas beskriver själv nya albumet som ”en handbok i kärlek” från den inledande förälskelsen i Fallin‘ till det mogna förhållandet i More than us.
Citat Niklas von Arnold: ”Jag har sagt det förut och den mest själfulla artisten som finns i Sverige idag är Jonathan Johansson.”
Lyssna också på: Raphael Saadiq t.ex Still ray eller Just one kiss, och ”Secret diamond deal” med Fibes Oh Fibes, ”Wanna feel so brand new” med Peter Conradi.
Musik, Litteratur & Tv Världens Bästa 