Påsk-tips, 2013, del 8

1. Kashmir – E.A.R

Danska veteranrockarna släppte sitt album E.A.R den 18. mars. Kasper Eistrup fortsätter beröra med känslosam sång.

2. This Is Head – Time’s an ocean

Malmös  drömska indieelektrokvartett släppte sitt andra album Album ID den 27.mars.

3. Matt Duncan – Lone ranger

Skön 70-tals-pop i 10CC-anda. Soft Times släpptes redan i januari på Soulstep Records. 

Lyssna också på t.ex låtarna Idle hands och Rube Goldberg machine.

Matt Duncan

4. Jonka – Every other day

Charmig lo-fi electroduo från Brooklyn. Även Jon Neufeld och Annika Kaye är klart inspirerade av 80-talet.

5. The Virgins – Flashbacks, memories and dreams

New Yorks The Virgins slog igenom 2008 med några extremt dansanta poplåtar men drar nu ner tempot till ett mognare Dire Straits-sound. Låter det gubbigt? Tycker det låter perfekt. Även öppningsspåret Prima materia rekommenderas. Strike Gently släpptes i mitten av mars på Cult Records

Glad Påsk!

The Americans

Finns det nåt mer romantiskt än att susa fram på hemligt uppdrag i en 77-ans Oldsmobile tillsammans med sin utav KGB-utsedda giftaspartner, till tonerna av In the air tonight med Phil Collins? Efter att man med hjälp av ett syrabad gjort sig av med en avhoppare väntar passionerad älskog till ännu mera musik anno 1981.

The Americans med Keri Russel och Matthew Rhys i huvudrollerna är en spionhistoria under kalla kriget med charmant Starsky & Hutch-estetik. Det är Homeland möter MacGyver.

Vi får följa hur Nadezhda och Mischa värvas av KGB under 60-talet och drillas till toppspioner som sedan planteras in i den amerikanska förortsidyllen i Washington och blir Philip och Elizabeth Jennings. Som en orm i paradiset flyttar en FBI-agent in i grannskapet och gör spänningen ännu tätare.

Reagan är president, rymdfärjan Columbia skjuts upp för första gången, Pac-man och Donkey Kong kommer ut på marknaden, en Sovjetisk U-båt kör på grund utanför Karlskrona och Echo & The Bunnymen albumdebuterar med Crocodiles.

Serien startade i januari på FX och går i 13 episoder fram till första maj. En andra säsong är också planerad.

 

Dagens Låt #24

Pseudonymet Phosphorescent har över 10 år på nacken. På hans sjätte album hittar jag magiskt vackra Song for Zula. Genast från introt som säkerligen är en hyllning till Bette Midlers The Rose och även börjar med samma fras, är det bara att luta sig tillbaka i 6 minuter och gåshudsfrysa. Även With or without you sveper förbi i ackordföljden.

Dagens Låt: Song for Zula

År: 2013

Band: Phosphorescent

Medlemmar: Matthew Houck

Ursprung: Athens, Georgia men för tillfället Brooklyn som alla andra.

Album: Muchacho

Låter som: En modern Willie Nelson-vagabond som bär med sej en liten elektronisk arsenal istället för söndrig gitarr med 2 strängar, när han drar sina luffarskrönor.

Kuriosa: Matthew Houck drabbades av ett bakslag med sitt boende och några timmar innan han blev utkastad hann han boka ett flyg till Mexiko med tre timmars marginal och flög ner till Yucatanhalvön med sin gitarr. Efter enträget plinkande vid en liten koja vid stranden lades grunden till albumet Muchacho, och vips så föddes ännu en gång något gott ur en kris.

Skivbolag: Dead Oceans med bland andra Tallest Man on Earth, Bishop Allen och Destroyer

Lyssna också på: Sun Kil Moon, Dan Auerbach – When the night comes

 

eller en inofficiell video:

 

LördagsTips – Del 7

Fastän endast en av dessa nyheter skulle ha råkat gå er förbi finns det orsak att uppdatera läget. Flera album som jag vankande gått och väntat på som Professor Balthazar framför sin magiska elixirmaskin har nu sett dagsljuset. Fyll flaskan till bredden med musikaliska droppar.

 

1. Johnossi

John Engelbert och Oskar ”Ossi” Bonde släppte sitt fjärde album Transitions 20. mars. Första singeln Gone forever har snurrat friskt i etern och fortsatte ungefär där vi lämnade hjärtskärande, blåblödande Mavericks. Efter den första genomlyssningen av skivan är det låtarna Everywhere, E.M, Bull/Bear och den fina Shoreline-aktiga versionen av Seventeen tillsammans med Anna Ternheim, som fastnar.

 

2. The Strokes

Lyckas vrida mycket magi ur den gamla trasan. Man blir på gott humör genast från inledande Tap Out. Julian Casablancas vädrar falsetten på ett imponerande sätt i One way trigger. Väldigt skoj att Strokes är tillbaks igen med besked. Bra är också Happy ending och Partners in crime. Ja, allt är bra!

Comedown Machine lär släppas på tisdag 26.mars men finns på spotify redan nu.

 

Alex Calder

3. Alex Calder

Och plötsligt dyker en hybrid mellan Ariel Pink och Mac DeMarco upp framför nosen. En sådan blandras får det säker att vattnas i munnen för en och annan. Hoppas det blir mycket nöje och inte endast en falsk Pavlovsk betingning utgående från den starka öppningsfrasen. Light leave your eyes går mera åt DeMarco-hållet medan Fatal Delay innehåller en större dos Ariel Pink. Enjoy!

Albumet In Time släpptes 19. mars, på Brooklyns  spännande Captured Tracks-bolag.

 

4. & 5. Och majestätiskt bomastisk synthpop med legendariska Depeche Mode och något färskare IAMX. Det har hänt en del sedan 1981 och glattiga Just can’t get enough. Några doser vemod och en och annan slev Johnny Cash har under åren blandats ner i Gahans och Gores ständigt fräsha häxbrygd. På inledningsspåret bjuder in mig i sin värld och håller mej kvar med omväxlande tongångar. På flera av låtarna svänger det rejält. Jag fastnar speciellt för Broken, Should be higher (där Gahan tar i som voro han IAMX) och Soothe my soul. Albumet Delta Machine släpptes 22. mars.

2006 släppte Chris Corner fantastiska The Alternative under sitt alias IAMX. Jag har hoppats på något liknande under de följande albumsläppen men inte riktigt blivit fullt tillfredsställd. The Unified Field släpptes igår 22. mars och jag hoppas igen. IAMX ökar rockinslagen och tar i med sången så han spricker på I come with knives och Land of broken promises. Det är dramatiskt så det slår lågor om det yviga uttrycket. Med Sorrow hittar Chris Corners pensel tillbaks till de färger som målade Spit it out och This will make you love again.

 

Det här är också bra:

London-band med indie-stänk och doft av old-school Television Personalities och The Go-Betweens.

 

Skör norsk songwriter i Teitur-skolan.

Suede – Bloodsports

Jag kommer ihåg då Dog Man Star damp ner i brevinkastet och blev ett soundtrack till min vinter 94-95. Jag kommer ihåg då brittisk press ett par år tidigare skrev om ett band som skulle erövra världen. Suede var bäst redan innan de släppt sin första platta. 20 år senare är det snarare en omvänd historia för den 45-årige Brett Anderson och hans mannar. Nu har kritikerna snarare skrivit ner albumet Bloodsports innan det kommit ut. Men efter släppet får alla skeptiker krypa till korset och revidera sina avvisningar.

 

Gitarrerna tjuter som förr och Andersons röst har samma klang som på Coming Up och når samma höjder som på The 2 of us och de andra balladerna på Dog Man Star. Och som textförfattare har han fortfarande mycket att ge. Med fraser som ”We’ll move like Nurejev at night,  ”, kan man tänka sig att Jocke Berg haft ett gott öga till Brett Andersons lyrik då Kent ännu låg i vaggan.

”Like a sniper in the wings, like the endless chattering,
Like the rope that twists in your hand and it’s starting again
Like a shadow on your lung, like the verse I’ve sung
I will always be near”

Barriers är en ångvältande öppning som tusentals hästar i vild galopp. Och tempot ökar, melodierna blir ännu starkare längre in på skivan och man kan plötsligt blunda sej tillbaks ända till 1993. Snowblind bländar och och den nu 36-årige Richard Oakes lyckas vrida samma slingor ur gitarren som då han som osnuten 19-åring gjorde en spektakulär debut på Coming Up. På spår 4, Sabotage når ylandet himmelska höjder, och färgen på Bernard Butlers anlete blir ännu grönare.

Jag är lyckligt tacksam över att Suede lyckats konservera formen från förr och att Bloodsports innehåller en samling låtar som Brett Anderson kunde ha skrivit nånstans mellan The Wild ones och The Asphalt world. De placerades i tidskapsel under Dog man star-sessionen och grävdes upp ifjol för att 2013 ge mig möjligheten att återkoppla kontakten till mitt 90-tal.

Albumet avslutas med en riktig gråtfest på fyra ballader. What are you not telling me är vackrast och fylld med alla ledsamheter som Brett Anderson kan tänkas gå och bära på.

Om man riktigt vill frossa i Suede ska man inte glömma deras fantastiska b-sidor. De gav b-sidor ett ansikte innan Kent bjöd in avigsidan i folkhemmet.

Spotify:

Suede – My Dark Star (Remastered)

Suede – Whipsnade (Remastered)

2 Måsten i Helgen

Kommer med absolut nödvändig information om Håkans nya singelsläpp, från det kommande sjunde albumet som kanske heter Stora ord och stora melodier, och kanske släpps 17. april. Det kommer aldrig va över för mig premiärspelades i Sveriges Radio i början av veckan och finns nu ute att nötas även på Spotify. Det tänkte jag göra och försöka jobba upp lite vårstämning under helgen. Nya singeln blandad med Det dom aldrig nämner, Shelley, Inte skyldig nån nåt… jajja nu bubblar spellistskaparivern igång märker jag… Mot spotify!

 

Jag kan förresten också passa på att nämna Britta Persson som också låter oss försmaka sitt kommande album med den briljanta singeln Baby no name. Albumet ska heta If I was a band my name would be Forevers och lär släppas samma dag som Håkans skiva. Återstår att se om deadlinen håller.

Dagens Låt #23

Ja det här var ju så vackert så ögat tåras. Både bakgrundshistorien och främst låten. Två producenter träffades i Köpenhamn. De skildes åt men ödet förde dem åter samman i Los Angeles och magi uppstod. Vid sidan om den musikaliska kärleken var producent nr 1, Robin Hannibal även på jakt efter en kvinna. Och han fann alltså både producent nr 3, Mike Milosh och drömkvinnan i Los Angeles. Sån är romantiken, sån är musiken.

I början av mars släppte denna kanadensiskdanska duo albumet Woman. Dagens låt har en fin musikvideo med roadtripping, en brasa ute vid sommarstugan, underliggande sorg, kärlek på stranden och en hemgjord drake. Allt man kan önska sig av en Harlekin-roman eller en popvideo.

 

Dagens Låt: Open

År: 2013

Artist: Rhye

Medlemmar: Mike Milosh, Robin Hannibal

Ursprung: Toronto / Köpenhamn / Los Angeles

Album: Woman

Låter som: Sade remixar The XX eller tvärtom.

Kuriosa: Ja, det är manlig falsett vi hör.

Skivbolag: Innovative Leisure 

Lyssna också på: 3 days från samma skiva. Kishi Bashi om man gillar high pitch sång. Och förståss The XX.

 

 

Några Bra Skivor Just Nu

Jag har välkomnat några nya album in i min famn den senaste veckan. Här är kort och gott några av favoriterna som tåls att nötas om och om igen. Klicka på bilderna, det borde leda till albumet på spotify.

1. Hästpojken – En magisk tanke

   

 

2. Atoms For Peace – Amok

Jag har främst lyssnat på låtarna Deafult, Ingenue, Unless och Judge jury and executioner. Men det är ju bara jag. Thom Yorke har med hjälp av bland annat Flea planterat ett spännande ljudlandskap.

    

 

3. David Bowie – The Next Day

Förutom singlarna har jag fastnat för Valentine’s day, You feel so lonely you could die och I’d rather be high.

  

 

4. STRFKR – Miracle mile

 

5. Javelin – Hi Beams

Jag tycker också att elektrospektiva Javelin har hittat ett mera för mig tilltalande sound. Kanske mera lättillgängligt än tidigare.

      

 

6. Miyazaki – Color of Glass

Trots namnet är bandet inget färgglatt pojkband från Japan. Det är dyster Joy Division-angst från Washington.

    

 

7. Sin Cos Tan – Sin Cos Tan

Jag passar på att kasta in Jori Hulkkonens mörkmelodiska elektroprojekt också. Släpptes redan 2012 men jag har upptäckt det först nu. Juho Paalosmaa från Villa Nah bjuder på en förträfflig sånginsats (ingen Benjamin Syrsa-ironi). Kul med inhemska toner av yppersta klass.

 

och så förståss The Mary Onettes med fenomenala Hit the Waves som är Världens Bästa. Läs mer om det i förra inlägget.

Hit The Waves – The Mary Onettes

Tisdagen den 12. mars släpper The Mary Onettes sitt tredje album Hit The Waves. Jönköpings stolthet seglar åter mot nya framgångar med Philip och Henrik Ekström, Simon Fransson och Petter Agurén vid rodret.

Första singeln Evil Coast var fantastisk och frostkantad med oemotståndliga änglakörer och gnistrande norrsken.

 

Ekströms reverbade sång ropas ut på en skolgård i förorten och stiger som ett frostmoln över den hypnotiserade massan. Varje låt biter sig fast som ett bett av en vinterorm, som nån lokal amatörpoet en gång myntade.

Spår 4, Years är ett vykort från 80-talet med en Sky channel logotyp i högra hörnet. Det är Paul McCartney och Michael Jacksons Say say say blandat med det bästa från Fleetwood Macs Tango in the Night och Kate Bushs Hounds of Love.

 

”If you ever forget about me, don’t leave your heart in the memory”

Varje ton är genuin. Det finns en sorgsen laddning i uttrycket och jag tror på allt Ekström sjunger. Med ett magiskt saloonpiano reser bandet från vilda western via ett dimhöljt 80-tal och in i mitt vardagsrum. Frostsprängda Mary Onettes har alltid varit bra men aldrig bättre än nu. Och då de avslutningsvis sjunger How it all ends kan jag bara hoppas och be att det aldrig ska ta slut på riktigt.

The Mary Onettes finns på klassiska skivbolaget Labrador

Och HÄR kan man förhandslyssna på skivan och läsa lite av bandets kommentarer om låtarna. Så gör det.

Från Franska Alper Till Brittisk Förort

Det är inte säkert att vädret inbjuder till utomhusaktiviteter över allt i världen. Nånstans är man säkert tvungen att stanna inne och titta på tv-serier. Det blir en hel del serier för egen del. Försöker bokföra vad jag sett för att i framtiden komma ihåg vad jag hållit på med, och för att veta vilken säsong jag ska fortsätta med.

1. Les Revenants

En fransk stad i Rhone-alperna råkar ut för en serie mord som på ett märkligt sätt känns igen. Samtidigt prövas invånarnas förstånd när en grupp avlidna börjar återvända till sina anhöriga. Det blir en zombie-serie med ett behagligt och suggestivt tempo.

Skotska Mogwai levererar filmmusiken med rätt spänning, kraft och Twin Peaks mystik.

Serien gick i 8 episoder mellan 26. november och 17. December 2012. Från december gick den också att se på SvtPlay.

2. Bland komediserier fortsätter jag att jobba mig framåt i 30 Rock. Har sett endast 3 säsonger av totalt 7. Men det känns bra att gå och spara på lite godbitar också. Jag kommer att fortsätta följa den sarkastiska Liz Lemon och sketchmakarna kring The Tracy Jordan Show. Alec Baldwin gör sig bra i rollen som den kontrollerande, charmerande och ibland meningslösa kanalchef som ständigt stör förehavandena på redaktionen. De flesta känner säkert till storyn i denna av Golden Globe och Emmy-troféer överösta serie.

3. Party Down

Ett gäng som strävar efter berömmelse och pengar i Los Angeles får medan de väntar på utdelning jobba för en cateringfirma. Kaotiska och pinsamma situationer avlöser varandra. Framförallt är det roligt att återse Martin Starr, som gjorde hypernördige Bill Hawerchuck i Freaks And Geeks. Serien är skapad av bland andra Paul Rudd.

Serien gick i 2 säsonger (20 episoder) mellan 2009-2010.

4. My Mad Fat Diary

Brittisk dramakomedi som gick i 6 episoder i början av året, och som blivit ombedd att återkomma för en andra säsong.

16-årige Rae är missnöjd med sitt utseende, sin vikt och hela sitt liv. Hon bryter ihop och åker in på laddning i fyra månader. Hennes mor låter dock folk tro att Rae varit i Frankrike. En lögn bland många andra som ligger och väntar på att komma upp till ytan.

På rått, naket men uppfriskande brittiskt vis behandlas bokstavligen tunga ämnen. Det är skvaller, dagboksdiktning, en olaglig Algerier på bakgården, gänghäng på kaféet och samtalsterapi. Men framförallt är det 1996 och en massa nostalgiska toner. Oasis och Stone Roses regerar. Resan tillbaks i tiden och musiken är vid sidan om finurligt filmande absolut en av seriens behållningar.

Och så försöker jag mig också på Go On med Matthew Perry (tycker dock att det är de andra skådespelarna som håller ihop showen), och Happy Endings.